Vi kan hålla med om vissa delar av det som våra moderata riksdagskollegor skriver (UNT 15/10), världen är i förändring och den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll. Dock skiljer vi oss på en väsentlig punkt, lösningen på denna utveckling är inte ett svenskt Nato-medlemskap.
Vi ser inte som moderaterna, Nato-medlemskapet som en universallösning. Sverige har valt en samarbetslinje och inte en medlemskapslinje. Samarbetet med Nato har utvecklats under senare tid. Det ger oss möjligheter att utveckla den svenska försvarsmakten, både för det nationella försvaret och för förmågan att delta i insatser för internationell krishantering. Sverige fortsätter alltså att stärka sin försvarsförmåga och samarbetar med andra, precis i linje med det som M-ledamöterna efterfrågar.
Den säkerhetspolitiska terrängen har blivit svårare att navigera i. Det ställer större krav på försiktighet och ansvarstagande för fred och säkerhet. Även om läget i Östersjöområdet försämrats finns det inte ett direkt militärt hot mot Sverige. Ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är osannolikt. Detta förs även fram i Krister Bringéus expertrapport om Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Men kriser eller incidenter kan uppstå, och militära angreppshot kan aldrig uteslutas.
Därför tar den svenska regeringen ansvar och visar ledarskap genom till exempel samarbeta med Nato genom ett värdlandsavtal som möjliggör mer av gemensamma övningar, utreder hur personalförsörjningen i Försvarsmakten ska garanteras och fullföljer tillskottet på 10,2 miljarder kronor under 2016-2020 till försvaret.
Nordstream 2 är ingen enkel fråga, inte minst på grund av att bland andra moderaterna, med Karin Enström som försvarsminister, var med och godkände Nordstream 1. Nu frågar sig samma person med partikollegor om Ryssland ska få ytterligare möjligheter. Om samma konsekvensargument använts då som nu hade vi förmodligen inte ens behövt ta ställning till Nordstream 2.
Den svenska regeringen kommer att pröva tillståndsansökan i enlighet med våra nationella lagar och regler och internationell rätt, i synnerhet den svenska kontinentalsockellagen och FN:s havsrättskonvention Unclos. Nu måste Sverige kombinera de rättsliga förpliktelser med de politiska målen. Det handlar till exempel om mål inom EU såsom energiunionen och att respektera miljö-, upphandlings- och inremarknadsregler. Sveriges regering samarbetar med kommissionen för att se till att den hanterar dessa utmaningar. Försörjningstryggheten och Sveriges säkerhetspolitiska intressen ska fortsätta bevakas. Det är vad den svenska regeringen har att agera utifrån. Resten måste hanteras genom ett politiskt samarbete.
Att som moderaterna påstå att Bringéusrapporten skulle förespråka ett Nato-medlemskap kan endast tolkas som att moderaterna brister i sin förmåga att tillgodogöra sig faktiskt information och fakta. Ingen entydig slutsats redovisas. Även påståendena om att regeringen lagt Bringéusrapporten på bordet och vägrar diskutera ett svenskt Nato-medlemskap är inte bara uttjatade utan direkt felaktiga. Det svenska säkerhetssamarbetet och Nato är något som är uppe på dagordningen oftare än något annat.
Vi har inget emot att diskutera Nato, men vi ser inga övertygande och hållbara argument för ett svenskt medlemskap. Inte ens er borgerliga kollega centern är trots sitt ja till Nato odelat positiva utan ställer en mängd krav för att ett medlemskap överhuvudtaget skulle vara aktuellt. Ett tips är att moderaterna faktiskt ser till att er så kallade enade front gällande Nato faktiskt är enad eller kanske enklare erkänner splittring.
Kenneth G Forslund
ordförande i utrikesutskottet (S)
Marie Granlund
Socialdemokraternas gruppledare i EU-nämnden