2009 presenterade skolforskaren John Hattie en stor genomlysning (metaanalys) av resultat från mängder av skolforskning som visade på lärarens avgörande betydelse för elevernas kunskapsinhämtning. Att lärarens roll har stor betydelse går inte nog att understryka. Samtidigt gör Skolverket beräkningen att det kommer saknas 70 000 nya lärare , förskolelärare och fritidspedagoger fram till och med 2019. De efterföljande femårsperioderna visar även de samma dystra siffror. Skolsverige lider alltså stor brist på sin viktigaste resurs – lärare!

Avsaknaden av lärare måste tas på högsta allvar. Skolsystemet är fullt medvetet om detta problem och verkar för att lösa problemet. Det kan göras och görs på olika vis, med olika mått av framgång. Skolan kan välja att antingen nyttja de lärare de har i högre utsträckning, det vill säga lägga på fler undervisningstimmar och administrativa uppgifter för att täcka upp för vakanser. Eller så kan skolan ta in annan personal, ej utbildad lärarpersonal, för att sköta lärarjobbet där det saknas utbildade lärare.

Både dessa lösningar är i längden skadliga, de urholkar statusen för läraryrket när andra personer än legitimerade lärare anses kunna utföra lärarjobbet. Samt att det belastar de befintliga lärarna orimligt hårt vilket leder till än större bortfall när dessa lärare slits ut eller lockas till branscher med bättre arbetsvillkor.

Efter att själv varit verksam i skolvärlden har jag stor erfarenhet av de två ovan presenterade lösningarna. Utifrån mina egna erfarenheter vill jag istället framföra följande tre lösningar till problemet med lärarbristen.

Det måste göras enklare för akademiker att komplettera sin utbildning för att kunna arbeta i skolan. I dag kompletterar akademiker sin utbildning för att sedan påbörja sitt arbete i skolan. Jag föreslår att detta görs parallellt med att akademikerna arbetar inom skolan. Detta skulle ge en god inblick i läraryrket samt en gedigen instegsprocess till läraryrket. Samtidigt skulle även de befintliga lärarna ges avlastning. Här skulle även förstelärare kunna agera som handledare/lokala lärarutbildare – något som ytterligare skulle kunna innebära en statushöjning för läraryrket.

Sverige har haft en stor tillströmning av människor från andra länder. Många av dessa personer har genomgått lärarutbildning i sina hemländer. I dag kan dessa personer validera sin utbildning via högskolorna och universiteten, något som är mycket bra. Detta behöver dock effektiviseras och göras smidigare. Här föreslår jag tidiga arbetsprover och för de som passerar dessa samt uppfyller språkkraven bör kunna följa samma ordning som ovan föreslagen för akademiker.

Det råder lärarbrist i Sverige, men så ser det inte ut i hela Europa. Här finns i stället länder, till exempel Finland, där lärare har svårt att få tjänster efter fullföljd utbildning. Jag föreslår en ”charmoffensiv” gentemot de arbetslösa finska lärarna för att locka dem till Sverige och lediga tjänster inom den svenska skolan. Den finska skolan är erkänt duktig och ett inflöde av finska lärare skulle avsevärt kunna avlasta de svenska lärarna och minska lärarbristen.

Sammantaget anser jag att de tre förslagen löser flera problem. Inte bara kommer förslagen att leda till att lärarbristen kan motas i grind och förhoppningsvis vändas och komma i balans. Förslagen till åtgärder kommer även att leda till att statusen för läraryrket kan höjas genom nya och mer utmanande tjänster. Rent samhällsnyttigt leder förslagen till både en smidigare och förenklad integrationsprocess och matchningsprocess på arbetsmarknaden. Förhoppningsvis kan mina förslag tas i beaktande och på så vis leda till stora vinster för den svenska skolan och i förlängningen det svenska samhället.

Elias Glaveby
legitimerad lärare samt verksamhetsledare på Vikarielärare