DEBATT Om Sverige blir medlem av Nato skulle vi bli medansvariga för alliansens kärnvapenarsenal, skriver Margareta Zetterström.

I svensk valrörelse diskuteras nästan aldrig frågor som rör landets säkerhetspolitik. Beror det på att sådana frågor anses oviktiga och perifera? Eller är de tvärtom av så stor betydelse att de, just därför, hänförs till slutna rum där vi medborgare varken har insyn eller möjlighet att framföra vår mening och påverka besluten?

Jag förmodar att det är det senare alternativet som gäller. Men det innebär då att de allra viktigaste besluten om vår egen säkerhet och framtid tas högt ovanför våra huvuden eller, rättare sagt, bakom ryggen på oss. Ja, att sådana frågor undandras den demokratiska beslutsordningen.

Sverige har, som bekant, på senare tid bytt försvars- och säkerhetspolitik, övergett neutraliteten och inlett ett nära samarbete med den västliga militäralliansen Nato. Den allmänna värnplikten har avskaffats och vårt invasionsförsvar – som en gång hade till uppgift att avskräcka presumtiva fiender och försvara landet mot eventuell utländsk aggression — i stället omvandlats till ett Natoanpassat insatsförsvar bemannat av yrkesmilitärer och avsett för krigföring utomlands.

Men när hade vi medborgare då möjlighet att påverka detta vägval? När stod den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken i centrum för en valrörelse? När diskuterades, öppet och offentligt, om Sverige skall ha ett militärt försvar eller inte? När diskuterades det nära samarbetet med Nato och knäfallet för USA?

Troligen vill inte partistrategerna att sådana frågor skall "invadera" valrörelsen och störa deras ritningar. Kanske fruktar man att det svenska Natomotståndet då skulle växa ytterligare. Men det förklarar ändå inte varför journalisterna i sina utfrågningar så slaviskt dansar efter partiernas pipa och aldrig någonsin ställer de "förbjudna" frågorna.

Det är ju först som sist vi medborgare som får leva med effekterna av Sveriges nya säkerhetspolitiska linje. Och det är då särskilt en omständighet som borde upp på dagordningen. Närmare bestämt det faktum att Nato är en militärallians där kärnvapen ingår i arsenalen och där alla medlemsstater, även de kärnvapenfria, förbinder sig att på sitt territorium, vid behov, lagra några av de kärnvapen som USA ställt till alliansens förfogande. Detta förfarande kallas "Nuclear sharing" (kärnvapendelning eller nukleärt kompanjonskap) och är något av en grundsten för Natosamarbetet.

Från början var Nato inriktat på kollektivt försvar gentemot Sovjetunionen och dess allierade. Artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget från 1949 talar om medlemsländernas skyldighet att hjälpa varandra mot yttre angrepp. Men efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning har uppgiften omdefinierats och Nato alltmer omvandlats från försvarsallians till angreppsallians, en sammanslutning som, vad än FN-stadgan och folkrätten säger, anser sig ha rätt att ingripa i konflikter över hela världen och gå till angrepp mot andra länder – utan att dessa dessförinnan angripit något enskilt Natoland. Sådana ingripanden brukar benämnas ”icke-artikel 5-krishanteringsoperationer” och företas även utan godkännande av FN och utan stöd i internationell lag. Nato anser sig rentav ha rätt att använda kärnvapen utan att något av dess medlemsländer utsatts för kärnvapenangrepp – och detta även mot länder som själva inte har kärnvapen.

Om Sverige skulle ta steget och även formellt bli medlem av Nato skulle vi sålunda bli medansvariga för alliansens kärnvapenarsenal och medskyldiga till eventuell kärnvapenanvändning. Vårt eget nationella säkerhetsmässiga läge skulle därtill ytterligare försämras, terrorhoten mot oss öka liksom risken att landet blir indraget i krig.

Är detta verkligen svenska folkets önskan? Och varför kan sådana frågor aldrig ventileras i en valrörelse?

Margareta Zetterström