Trumpadministrationens pressekreterare pratade i torsdags om samvetsfrihet under sitt dagliga möte med journalistkåren. Skälet var ett läckt utkast ur ett potentiellt lagförslag som bland andra Washington Post och The Nation då hunnit rapportera om. ”Om Donald Trump driver igenom det här”, tweetade den konservative radiostjärnan Bryan Fischer, ”då kommer han vara religionsfrihetens Abraham Lincoln och Martin Luther King”.

”Det fina talet om demokratiska värderingar, om pluralism, mångfald och tolerans betyder överhuvudtaget ingenting om verkligheten representerar åsiktsförtryck, intolerans och hat mot oliktänkande”, menar Ruth Nordström i sin debattartikel i Expressen 30/1.

I likhet med Ruth Nordström har jag en bakgrund inom Livets Ord och har många kristna vänner som i sociala medier-flöden, inte minst efter Cissi Wallins klumpiga skämt TV4:s Nyhetsmorgon (”De som är emot abort nu, kan man inte abortera dem, retroaktivt?”), diskuterat den svenska åsiktskorridoren och hur kristna blivit en utsatt minoritet som i värsta fall behandlas som spottkopp.

I ytterligheterna kallas ”pk-­media” för ”folkmordsföreståndare” som borde polisanmälas och bojkottas. Religionsfriheten är borta.

För mig som på nära håll följt den amerikanska politiken, träffat både Hillary Clinton och Donald Trump och framförallt lärt känna många av deras supportrar, känns mycket välbekant: mekanismerna, strukturen, retoriken.

I ett land där undersökningar visar att 43 procent av republikanerna tror att den uttryckt kristne Obama är muslim, och där 41 procent tror att vi lever den i Bibeln beskrivna sista tiden före domedagen – den som många tror föregås av ett religionskrig mot islam – är det inte helt ologiskt att Trump fick över 80 procents stöd hos den stora evangelikala gruppen väljare.

Den samvets- och religionsfrihetslag som många nu hoppas Trump få igenom skiljer sig på ytan inte särskilt mycket från en lag, Religious Freedom Restoration Act, som skapade stor debatt då den infördes i Indiana i mars 2015.

Sarah Posner, den journalist som först rapporterade om Trumpadministrationens utkast, beskriver att den gäller ”människor och organisationer som gör anspråk på religiöst eller moraliskt nekande vad gäller samkönade äktenskap, sex utanför äktenskapet, abort och transidentitet, samt att den ämnar skära ner tillgängligheten på preventivmedel och abortmöjligheter”.

Följderna i Indiana blev redan från första dagen att exempelvis bagerier och cateringfirmor i skydd av den nya lagen valde att inte servera homosexuella – det var ju ”Adam and Eve, not Adam and Steve” som en restaurangägare uttryckte sig.

Några år tidigare hade guvernören förklarat hur han ville försäkra sig om att inga statliga pengar skulle gå till någon verksamhet som ”hyllar och uppmuntrar beteenden som underlättar spridningen av Hiv-virus”.

Vad gäller både samvetsfrihets- och abortfrågan tar bägge sidor ofta exempel på vad som vid en lagändring skulle ske därnäst: blir dödshjälp nästa tvång, eller kommer kanske apotekaren att vägra sälja dagen efter-piller och preventivmedel? Frågan bör såklart också vara hur mycket utrymme för samvetsfrihet vi i det sekulariserade Sverige är beredda att ge övriga ideologier eller religioner frånsett de ledande.

Där borta i Indiana, vars guvernör så här två år senare är USA:s vicepresident, tyckte många snart att det var jobbigt att inte kunna vara helt säkra på vilka som var homosexuella.

För att värna om dessa rättigheter föreslogs det därför bland annat att de homosexuella borde bära någon form av lättigenkännlig symbol eller klädesplagg.

Även för ”sin egen skull” då förstås, så de inte behövde nekas service, slapp förnedringen.

Skuldbelagd och utpekad på det viset vill såklart ingen av oss bli. Det tror jag självfallet att Ruth Nordström samt barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen samt övriga som stöttar dem håller med om, och på sistone känt sig vara. Vi människor har mer som förenar oss än som skiljer oss åt, vare sig vi är för eller emot abort eller samvetsfrihet.

Men goda intentioner är inte allt, det visar både exemplet ovan och siffror som att minst 50 000 kvinnor årligen dör som följd av illegala aborter.

När det dessutom är Alliance Defending Freedom som ger juridiskt och ekonomiskt stöd till fallet, denna kristna jätteorganisation som inte gör någon hemlighet av att de vill införa samma lagar som vicepresident Mike Pence och den resterande Trumporganisationen verkar skissa på, då tycker jag att det blir ohederligt och – till synes samvetslöst – att förklä det till att vara enbart en fråga om samvetsfrihet.

Niclaz Erlingmark, frilansande fotojournalist och regissör