En giftkatastrof pågår nu inför våra ögon i Ungern, där den fördämning som skulle hindra spridning av förorenat vatten just har brustit. På närmare håll läcker farliga kemikalier ut till Mälaren från mark föro­renad av Räddningsverkets brandövningar. Skulle den nya svenska myndigheten för Havs- och miljövattenvård kunnat minska skadorna? Knappast, eftersom ansvaret för ytvatten och mark och grundvatten skilts åt.

Regeringen har beslutat om en ny Havs- och vattenmiljömyndighet (HVM) med de bästa avsikter att stärka och samordna vattenförvaltningen i landet.

Men vi, som forskar inom området, ser grundläggande problem med visionen för HVM, eftersom den skiljer ansvaret för förvaltningen av ytvatten från ansvaret för förvaltningen av mark och grundvatten.

Sveriges vattentäkter, 100 000 sjöar och rinnande, vatten är viktiga, känsliga och uppskattade livsmiljöer som förtjänar bättre än bara skenet av effektivare förvaltning genom en omorganisering av myndigheterna.

Övergödningen av Östersjön och Väster­havet är fortfarande ett stort miljöproblem trots decennier av insatser. Men sötvatten har också sina speciella problem, som olyckan i Ungern är ett exempel på. Sötvatten har en historia av komplex mänsklig påverkan, från tusenårig gruvdrift, från systematisk utdikning, förstörelse av akvatiska livsmiljöer, från övergödning, försurning och kvicksilver i fisk. Dessa problem hänger samman med såväl vår markanvändning i Sverige som med luftföroreningar.

Det må finnas starka skäl för att bilda en havsmyndighet. Däremot är beslutet att lägga ansvaret för sötvatten i samma myndighet, medan ansvaret för landskapet, med dess mark- och grundvatten, ligger kvar hos Naturvårdsverket (NV) respektive Sveriges geologiska undersökning (SGU), ogenomtänkt.

Översyner av det svenska miljömålsystemet (Miljömålen i nya perspektiv SOU 2009:83) har tvärtemot rekommenderat att man koncentrerar ansvaret på Naturvårdsverket. Alla de utredningar som ligger bakom förslaget till bildande av ny HVM handlar om havsmiljö. Inget underlag pekar på att man behöver en ny myndighet som en följd av brister i förvaltningen av sötvatten. Att ansvaret för förvaltningen av sötvattnen ska fragmenteras ännu mer ser ut att ha svepts med i vågen av entusiasm inför en ny havsmyndighet.

Det är oroväckande att en så viktig reform genomförs utan att ordentligt beakta konsekvenser och alternativ. Goda avsikter är ingen garanti för goda resultat!

Grunden i vår oro för förslaget till ny HVM är att man kopplat bort ytvattenfrågor från frågor om marken och dess vatten. För att förbättra den biologiska mångfalden och vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag, grundvatten och kustområden måste huvuddelen av de åtgärder som krävs för att minska föroreningsbelastningen (övergödning, försurning, miljögifter med mera) inriktas mot påverkan från jord- och skogsbruk och från urbana miljöer. Därutöver krävs skydd av akvatiska habitat, minskad fysisk påverkan och restaurering, vilka ofta bygger på hänsyn i markanvändningen. Förvaltning av sötvatten har alltså en nära koppling till landmiljön där också huvuddelen av alla åtgärder måste utföras.

Att skilja på ansvaret för förvaltningen av mark, yt- och grundvatten försämrar möjligheter att upprätta effektiva åtgärdsprogram. Bildandet av en ny HVM kan därför motverka sitt syfte när det gäller sötvattnet.

Ett annat problem med den nya Havs- och vattenmiljömyndigheten är kompetensen. Merparten av de som ska överföras från Fiskeriverket till HVM har god insikt i havs- och fiskefrågor, men mycket begränsad erfarenhet av till exempel skogs- och jordbrukets effekter på sötvatten. Konsekvensanalysen i utredningen av den nya HVM (SOU 2010:8) påpekar att ”i en uppdelning mellan två myndigheter finns en risk att ingen av myndigheterna kommer att ha tillräcklig kunskap och kompetens i gränslandet land – vatten, det vill säga i frågor som rör utsläpp från landbaserade aktiviteter till vatten och hur landekosystemen påverkar vattenekosystemen”. Vi instämmer med denna riskanalys och befarar att miljöarbetet kring sötvatten försvåras avsevärt när ansvaret delas upp ytterligare.

Gränsdragningen är nyckeln för att uppnå en bättre förvaltning av hav utan att försämra hanteringen av sötvatten, det är en av slutsatserna i En myndighet för havs- och vattenmiljö (SOU 2010:8). Där föreslår man att ”strandlinjen” etableras som huvudprincip för särskiljande av ansvarsområdena.

Men denna gräns är ekologiskt ohållbar. Övergångszonen mellan mark och vatten är bland det viktigaste för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Samarbete över dessa gränser är avgörande för framgång! Vi förespråkar i stället kustlinjen som gräns för ansvar mellan sötvattenförvaltningen och den nya havsmyndigheten.

Det stämmer överens med den gränsdragning som finns i EU:s ramdirektiv för vatten och skulle vara en lösning som uppnår fördelarna av en ny havsmyndighet utan nackdelarna knutna till en separation av ansvaret för sötvatten från landskapet, som är vattnets ursprung.

Ställda inför politiskt beslutat faktum är vår förhoppning att riksdag och regering ger den nya HVM tillräckliga ekonomiska och personella resurser för att utveckla kompetensen som rör frågor kring mark och sötvattnets olika delar. Felaktiga eller illa utförda åtgärdsprogram kommer att vara betydligt dyrare. Vi hoppas också att både HVM och de olika berörda sötvattenmyndigheterna förstärks, så att samordningen av åtgärder, miljöövervakning och miljömålsuppföljning kan genomföras utan kvalitetsförsämringar. Universiteten är viktiga samarbetspartner i dessa frågor och vi deltar gärna med vår kompetens för att utveckla arbetet.

Kevin Bishop, professor SLU
Willem Goedkoop, professor SLU
Richard Johnson, professor SLU
Stefan Löfgren, docent SLU
Mats Wallin, doktor SLU
Jenny Kreuger, doktor SLU
Katarina Kyllmar, doktor SLU
Lena Tranvik, doktor SLU
Hjalmar Laudon, professor SLU
Gia Destouni, professor Stockholms universitet
Lars Tranvik, professor Uppsala universitet
Sven Halldin, professor Uppsala universitet
UNT 30/10 2010