När skolan i Sverige kommunaliserades skrev dåvarande skolminister Göran Persson (S) i propositionen att Sverige hade ett av världens bästa och också mest likvärdiga skolsystem, och att vi kommit dit på grund av politiska samförståndslösningar och stark statlig styrning. Varefter han bröt med detta, både samförståndet och den statliga styrningen.

Det här var en tid när det var överfullt på lärarutbildningarna, andelen skolor i Sverige där många elever misslyckades med att gå vidare till gymnasiet bara var några få procent och vi låg i topp i alla internationella kunskapsmätningar.

Men med början i kommunaliseringen hände något, och vi har under ett antal år haft en debatt som emanerat ur det faktum att Sverige föll i internationella kunskapsmätningar.

Den mynnade ut i en bild av att alla svenska skolor och alla svenska lärare var dåliga, vilket ledde till förändringar i kursplaner, fortbildningsinsatser för lärare med mera. Men vad de internationella mätningarna främst visade var stora förändringar i likvärdigheten: skillnaderna mellan skolor i Sverige ökade (och ökar alltjämt) dramatiskt.

Förutom en svag uppgång i de allra sista mätningarna har Sverige sedan dess gått kräftgång, och allvarligast är att andelen skolor där mer än 20 procent av eleverna inte når gymnasiebehörighet nu är närmare en femtedel.

OECD skrev 2015 att det svenska skolsystemet behövde bråds­kande och genomgripande systemreformer för att säkra att alla barn får en bra skolgång.

De pekade ut skolvalet och finansieringen som ett av de allvarligaste problemen vid sidan av lärarförsörjningen och oklar styrning. Det är alltså likvärdigheten som framförallt har fått stryka på foten. Vilket är märkligt eftersom ett bra och likvärdigt skolsystem allmänt i västvärlden uppfattas som en av de viktigaste demokratiska institutionerna i ett land. Det är dessutom väldigt tydligt i skollagen att svensk skola ska vara både av hög kvalitet för alla barn och dessutom kompensera för barns olika hemförhållanden. Alla barn ska ha samma chans i skolan.

Hur hamnade vi här? Det är svårt att ge något enkelt svar. Det var så oerhört mycket som hände kring 1990 och några år framåt. Vi fick läraravtal med individuella löner och avreglering av lärares arbetstider, skolan kommunaliserades, man införde målstyrning i stället för regelstyrning, skolval, vinstdrivande skolor, skolpengssystem, behörighetsregler för lärare och rektorer togs bort, en blandning av progressiv och konstruktivistisk pedagogik påverkade kursplaner, med mera.

En enkel gissning är att flera av dessa saker ledde till den situation vi ser i dag.

Och nu ser Skolverket tre stora utmaningar: lärarbristen, segregationen och huvudmännens (kommuner och friskolor) bristfälliga styrning. Jag tänker att om det är så måste det väl avspegla sig i Uppsala kommuns mål för skolan?

Jag slår därför upp remissversionen av ”Mål och budget 2019–2021” för Uppsala kommun. Efter lite inledande floskler hittar jag de prioriteringar man vill göra. Jag kan faktiskt se spår av satsningar på lärare, men jag vet samtidigt att man hamnar långt (väldigt långt) bak i Lärarförbundets ranking av skolkommuner på lärarfrågor (lärartäthet 282:a plats, avtalspart 263, friska lärare 167) och att de nya lönekriterierna mer kändes som en press än som en avlastning.

Vad gäller segregation finner jag dock inte ett ord, och jag kan heller inte se att man på något sätt aviserar förändringar i styrningen. Men det kanske beror på att allt är bra?

Nej, Uppsala har sämre resultat än liknande kommuner. Till min förvåning ser jag att Uppsalas politiker tycker att tio procent lägre lärartäthet och också tio procent billigare skola än i liknande kommuner är ”good enough”. Men hur är det med segregationen då? Jag tar fram uppgifter om de skolor i Uppsala som har högstadium, skapar ett index utifrån om föräldrar har utländsk bakgrund och inte mer än gymnasial utbildning, och rangordnar skolorna:

Längst upp i diagrammet finns de skolor som Uppsalas svenskfödda och välutbildade föräldrar väljer åt sina barn. Längst ner finns de där de lägre utbildade och utlandsfödda föräldrarnas barn hamnar. Alla skolorna längst upp är friskolor.

Det är alltså i hög grad skolvalet och inte geografin som skapar segregationen.

Detta har man sett i hela världen där man provat skolval: USA, Australien, Tyskland, Nederländerna med flera länder. Skolval leder till social segregation på grund av vad man kallar white flight. De privilegierade isolerar sig från resten av befolkningen. Detta gäller alltså också i Uppsala, och, vad jag kan bedöma, kraftfullare än i internationell forskning, eftersom inget land har som Sverige öppnat skolsystemet som en marknad i stället för en samhällsinstitution.

En annan Uppsalabo, Per Molander, avslutar skoldelen av sin rapport för expertgruppen ESO med förslaget: ”Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.” Och han skriver detta utifrån ett resonemang om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För det är vad det handlar om.

OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher sade på presskonferensen i Stockholm, där deras rapport presenterades, att skolvalet och avregleringarna skapat en ”giftig blandning”, och att det verkade som om det svenska skolsystemet har ”förlorat sin själ”.

Själen i ett skolsystem i en demokrati är det demokratiska uppdraget och likvärdigheten. Då kan man inte som politiker i Uppsala strunta i en segregation som skriker alla dem som arbetar i systemet i ögonen.

Källor:

KVA:s kommitté för skolfrågor (2014) Vad säger forskningen om betygen, det fria skolvalet och lärarprofessionen? https://6702d.https.cdn.softlayer.net/2017/03/rapport_kfs_1409.pdf

https://www.lararforbundet.se/basta-skolkommun/2017/uppsala

Molander, Per (2017) Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2017:1. Stockholm: Regeringskansliet. https://eso.expertgrupp.se/rapporter/politiken-forvaltningen/

OECD (2015) Improving Schools in Sweden: An OECD Perspective.Paris: OECD. http://www.oecd.org/edu/school/Improving-Schools-in-Sweden.pdf

Regeringen (1989). Regeringens proposition 1989/90:41 om kommmunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer. Utbildningsdepartementet. Stockholm, Regeringen.