I dag bifaller Uppsalas kommunfullmäktige Centerpartiets motion om att plantera två Barnens träd i Uppsala. För de som inte känner till Barnens träd kan namnet förefalla lekfullt och glatt. Bakom döljer sig dock en mörk historia som delvis tycks återupprepas.

Därför interpellerar vi i dag även om kommunens säkring av familjehem. Vi måste bli mycket bättre på att säkra omhändertagna barns trygghet.

Tanken är att träd ska planteras av barn och symbolisera alla barns rätt till en värdig barndom i enlighet med FN:s barnkonvention. Initiativtagaren är Jonas Paulman som var ett av de barn som utsattes för övergrepp och missförhållanden vid statens fosterhemsplacering under 1900-talet. Vanvårdsutredningen om missförhållanden i barnavården, tillsattes 2006, efter att utsatta personer i vuxen ålder trätt fram och uppmärksammades i media. Staten bad efter utredningen 688 personer, inklusive Paulman, om ursäkt och beviljade dessa skadestånd för det de blivit utsatta för.

Utredningen har kritiserats för att inte vara rättvis eftersom kompensation från staten inte ges för vanvård som skett efter 1980. Vårt gemensamma samhälle ska behandla oss invånare jämlikt och särskilt värna våra svagaste. Sverige svek sina fosterbarn. Mellan 1920 och 1995 omhändertog myndigheterna minst en kvarts miljon unga som placerades på barnhem eller i fosterhem. 2013 bildades Ersättningsnämnden för att ta emot anmälningar om vanvård. 250 000 kronor i kompensation utlovades till dem som utsatts för allvarliga övergrepp. Nära 5 000 personer har ansökt men fler än hälften har fått avslag av nämnden som avslutar sitt uppdrag 30 juni i år. Pengar är avsatta för denna lilla upprättelse. En halv miljard kronor finns kvar i kassan att dela ut.

Ambitionen med utredningen var att diskutera hur det var möjligt att tusentals barn kunde råka så illa ut, och hur liknande missförhållanden ska kunna undvikas i framtiden.

Häromdagen förlorade Enköpingsbon Sofia Rapp Johansson i hovrätten efter att ha stämt staten för vanvård.

Hon omhändertogs från grovt missbrukande föräldrar men omplacerades i familjehem där övergreppen fortsatte, utan upptäckt. Hovrätten framhåller att det inte är statens ansvar. Vi frågar oss därför, om det inte är statens, vems ansvar är det då? Vem ska ställas till svars för barnen som bevisligen vanvårdades då, och vem ställer vi till svars när barn vanvårdas i dag?

Tyvärr räcker inte en utredning och ersättning i form av pengar som garanti för att dessa missförhållanden ska undvikas.

Vi hör dagligen om ensamkommande barn som far illa i konsulentplacerade familjehem.

Unga personer boende i små lägenheter med flera andra, utan omsorgsförmåga, som tjänar hutlösa pengar på att ha flera ensamkommande barn hos sig. Vi syftar inte till att jämföra övergrepp med missförhållanden. Vi vill belysa problemet med att staten och kommuner fortfarande brister i kvalitetssäkring vid familjehemsplaceringar. Precis som för 30 år sedan. Framförallt genom anlitande av oseriösa konsulenter.

Flera av de företag som är ”konsulenter” för att förmedla boenden till ensamkommande har grovt kriminellt belastade ägare.

Det är oacceptabelt att barn far illa i Uppsala oavsett vem som placerat dem i vår kommun. Alla upphandlade förmedlingstjänster måste kvalitetssäkras bättre än som sker i dag. I januari var 618 av de 1 160 ensamkommande i Uppsala placerade här av andra kommuner. Det är uppenbart att det krävs en skärpning av kvalitetssäkringen i alla kommuner.

Kommunen betalar minst 1 900 kronor per dygn till dessa förmedlingskonsulenter. Eftersom de inte reglerats tillräckligt hårt har lockelsen för oseriösa personer att tjäna stora pengar på denna verksamhet varit stor. Svenska staten, och våra kommuner, borde ha lärt sig att när stora pengar är inblandade så är också riskerna för att oseriösa människor lockas omfattande.

Våra barn är vår framtid. Barn väljer inte sina föräldrar. Tyvärr hamnar många barn i mycket svåra och kränkande uppväxtmiljöer.

Ensamkommande och barn till flyktingar eller tiggare är också ofta i behov av kärleksfull omvårdnad som kan ge dem en stabilare tillvaro som grundar för ett liv där deras fulla potential kan få blomstra.

Under ordnade former måste därför sociala myndigheter ta sitt ansvar och hjälpa dessa barn med särskilt omvårdnadsbehov att också få det. Det är med brustet hjärta och avsky jag konstaterar att det än i dag fallerar.

Hittills har riskerna varit stora att barn placerats hos människor som helt saknar omsorgsförmåga och människor som har ett brottsligt förflutet. Det är risker vi inte kan acceptera då de sociala utmaningarna är tillräckligt stora.

Vi har inte råd att misslyckas med stödet till våra ensamkommande barn. För deras skull och samhället i stort.

Fakta går inte att blunda för. Många nyanlända barn har personliga problem och far illa och riskerar att utvecklas mycket negativt. Alla är inte som Jonas Paulman. Alla de barn som nu far illa kommer inte att kunna vända sin barndomsmisär till något positivt som Barnens träd. Staten måste ta ett större ansvar och agera även i förebyggande syfte. Annars kommer vårt samhälle få betala ett betydligt högre pris än eventuella ersättningar för vanvård.

Det brådskar med förbättringar, och Jonas Paulman och andra utsatta som barn måste få en kännbar upprättelse.

Pengar kan inte kompensera för en tragisk barndom. Säkras familjehemmen bättre nu lägger vi grunden för ett tryggare, säkrare och medmänskligare samhälle. När vi vårdar alla våra barn kärleksfullt möter vi också en positiv morgondag.

Stefan Hanna, kommunalråd (C)