Vårt inlägg kritiserade den låga nivån på debatten om varför de flesta professorer i Sverige är män. En brist är att forskning om biologiska könsskillnader ignoreras.

Kvinnor är statistisk sett mer intresserade av relationer och mindre riskbenägna än män.

Ett annat biologiskt faktum är att mäns personlighetsdrag har större spridning. Det finns fler manliga genier men även fler manliga underbegåvade.

Andra brister är att läsa in olika saker i diskrimineringslagen som inte står där, till exempel att jämställdhet betyder en viss procentsats av ettdera könet, och att tro att lagen oproblematiskt kan appliceras på akademiska förhållanden, som i själva verket skyddas av grundlagens krav på forskningsfrihet och meritokrati vid statlig anställning.

I sin replik avfärdar genusforskaren Anneli Häyrén allt tal om biologiska könsskillnader.

Hon uttrycker därmed en extrem uppfattning som går emot grundläggande och empiriskt förankrad biologisk forskning.

I stället anser hon att enbart sociala förklaringar kan godtas, vilket hon vet ”genom omfattande forskning under längre tid och erfarenhet av jämställdhetsarbete”.

Trakasserier och andra negativa fenomen uppkommer enligt Häyrén ”i högre grad i enkönade grupper och … effekten uppstår kring 35 procent av ettdera könet”, varför ”det kvantitativa måttet på jämställdhet är … en fördelning med minst 40 procent av ettdera könet”. En könsfördelning ”utanför jämställdhetsintervallet, representerar en ineffektiv resursanvändning och bristande insikt om individers bidrag i organisationer, oavsett kön”, skriver hon.

Låt oss tillämpa denna teori på Häyréns eget ämne i Uppsala. Vid Centrum för genusvetenskap arbetar enligt hemsidan 25 postdoktorala forskare. Inte en enda (0 procent) är man, utan alla (100 procent) är kvinnor! Här bryts det flagrant mot Häyréns teori om kvantitativ jämställdhet, som hon menar ligger till grund för diskrimineringslagen. Likadant är det vid andra större institutioner i landet, där vi bara hittade en manlig professor (i Lund). Tror inte genusforskarna själva på kvantitativ jämlikhet? Eller anser de att de kan undantas – i så fall på vilken grund? Hur förklarar de den totala kvinnliga dominansen i ämnet?

Har det möjligen att göra med att genusvetenskapen kommit att handla om mänskliga relationer och omsorg om utsatta grupper, det vill säga typiskt feminina intressen enligt biologisk forskning?

Klara Fischer, Stina Powell och Seema Arora-Jonsson anmärker på att vi inte gav några referenser. Relevant biologisk forskning finns elegant sammanfattad i den svenska hjärnforskaren Markus Heiligs aktuella bok ”Han, hon och hjärnan” (Natur & Kultur, 2018).

Fischer med flera intar samma extrema hållning som Häyrén när de påstår att det inte finns intressanta biologiska könsskillnader.

Liksom Häyrén hänvisar de i stället till att män uppmärksammas mer, hjälper varandra och så vidare. Vi förnekar inte att dessa faktorer finns, men vi menar att det inte längre är seriöst att förneka biologins relevans.

Fischer med flera hänvisar som stöd för ett allenarådande socialt perspektiv till forskning av Ulf Sandström vid KTH. Men Sandströms studie av akademisk prestation visar, tvärtom, att män är betydligt mer produktiva än kvinnor, vilket således delvis förklarar varför män oftare återfinns på professurer (van der Besselaar, Sandström, 2016).

Sociala förklaringar är viktiga, men de fångar inte hela sanningen. Får vi föreslå att Heiligs ovan nämnda bok blir obligatorisk kurslitteratur på varje utbildning i genusvetenskap hädanefter.