När Burkina Fasos president Blaise Compaoré tvingades avgå i oktober i fjol efter 27 år vid makten fanns en oro att landet skulle falla samman i kaos och anarki. Parlamentet stormades och sattes i brand för att stoppa en lag som i praktiken skulle göra Compaoré till livstidspresident. Det var en revolution där medborgare ur alla samhällsklasser gick samman och krävde presidentens avgång.

Ett trettiotal demonstranter dödades de här dagarna. Dessa ”revolutionens martyrer” föll mestadels för militär eldgivning. En del var riktigt unga, som den 14-årige pojke som dödades av säkerhetsstyrkornas kulor när tusentals unga demonstranter marscherade mot presidentpalatset.

Däremot varken dödades eller skadades några parlamentsledamöter eller ministrar. Protesterna var istället riktade mot den innersta makteliten och dess symboler, som exempelvis regeringspartiet CDP:s högkvarter, presidentens yngre broder François Compaorés och dennes superrika svärmor Alizeta Gandos hem. I landets andra stad Bobo-Dioulasso sattes rådhuset och domstolen i brand. Det förekom interna uppgörelser, men få direkta hämndaktioner.

I det maktvakuum som uppstod efter att Compaoré avgått och sedan flytt utomlands tog militären under ledning av överstelöjtnant Isaac Yacouba Zida över som statschef. Men snabbt samlades representanter för politiska partier, religiösa ledare och civilsamhället och militären för att komma överens om formerna för en fredlig övergång fram till att demokratiska val kan hållas. Och redan den 16 november ratificerades Övergångsstadgan som gav en laglig grund för ett ettårigt övergångsstyre.

En viktig punkt är att varken övergångspresidenten eller övergångsregeringens medlemmar kan ställa upp i president- och riksdagsvalen i höst. En annan är att ett övergångsparlament bestående av 90 ledamöter, varav 30 representanter för den tidigare oppositionens partier, 25 representanter för civilsamhället, 25 representanter för säkerheten och militären och 10 representanter för andra partier, inrättats.

Övergångspresident blev Michel Kafando, en 72-årig pensionerad diplomat, som utsågs, helt enligt Övergångsstadgan, av ett utnämningskollegium med representanter för politiska partier, civilsamhället, militären, och traditionella och religiösa ledare. Kafando utsåg sedan överstelöjtnant Zida till premiärminister, en utnämning som väckte frågor om militären i själva verket behållit makten.

Under de senaste månaderna har spänningar mellan militären, övergångsstyret och gatans makt utkristalliserats. Å ena sidan har militären fortsatt en nyckelroll, särskilt presidentens säkerhetsstyrkor (RSP), ett tungt beväpnat elitförband på drygt tusen man. I februari visade RSP sitt missnöje med utnämningen av vissa militära befattningshavare genom att helt sonika stoppa ett regeringssammanträde. Detta ledde dock till omfattande demonstrationer och protester med krav på att upplösa RSP. Å andra sidan är oppositionen och civilsamhället ”på tå” och ett nytt begrepp – ”la ruecratie” (gatumakt) – har myntats.

Ett exempel på gatumakt är att protester och demonstrationer fått ministrar och generaldirektörer att avgå på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Ett annat exempel är att det finns en stark diskurs om att det är ”gatan” som bestämmer. Ett tredje är att en del beslutsfattare och politiker kommit att varna för den potentiellt farliga populism som gatumakt också innebär. I kraftfältet mellan militären och gatumakten befinner sig alltså ett övergångsstyre – president, regering och parlament – som kommer att ersättas av valda företrädare efter valen i höst.

Burkina Faso har de senaste månaderna blivit något av ett afrikanskt föregångsland, eftersom man hindrade en manipulation av författningen samtidigt som man undvek anarki och eskalerande våld. Men det var inte i första hand utländsk inblandning som hindrade politiskt kaos – även om det internationella sanktionshotet mot militärt övertagande är en viktig pusselbit – utan det var en genuint burkinsk lösning på krisen med en snabbt framförhandlad övergångsstadga.

Mindre uppmärksammat är att svenskt – och även danskt – bistånd till demokratirörelsen varit i viktigt. Flera organisationer som fått svenskt stöd var drivande i revolutionen i höstas och är i dag fortsatt viktiga aktörer. I december gav Sida via Diakonia ytterligare stöd till projekt som främjar en fredlig, demokratisk övergång.

Sverige och Danmark har under lång tid gett smart bistånd till civilsamhället i Burkina Faso. Stöd till organisationer som Ciné Droit libre, Centre de Presse Norbert Zongo, Centre pour la Gouvernance Démocratique och Mouvement Burkinabè de Droits de l’Homme et des Peuples med flera har utgjort basen för de rörelser (exempelvis Balai Citoyen och Front de Résistance Citoyen) som kommit att bli drivande i demokratirörelsen. Det är därför klokt och viktigt att den svenska regeringen nu beslutat att fortsätta med bilateralt utvecklingssamarbete med Burkina Faso.

Sten Hagberg, professor i kulturantropologi vid Uppsala universitet