De styrande i Uppsala har beslutat utreda införande av spårtaxi i staden. Samtidigt har man beslutat att inte utreda spårvagnsalternativet.

Eftersom en eller annan spårtaxilinje inte kan förväntas ge annat än marginella och högst lokala bidrag till att lösa Uppsalas framtida transportbehov måste man dra slutsatsen att det är bil och buss som gäller.

Den intressanta frågan blir då hur detta skall gå till. Är det fysiskt och miljömässigt möjligt att i framtiden trafikförsörja Uppsala resecentrum med bussar?

Trafikforskare som räknat på frågan svarar nej. Regionalt och interregionalt resande, för närvarande cirka 40 000 personrörelser per dag, kommer enligt prognoserna om tio–femton år att ha ökat till i storleksordning 80 000-100 000 personrörelser per dag. Därmed kommer Uppsala centralstation att bli en av landets högst belastade stationer.

I takt med att Uppsala växer utåt kommer en ökande andel av resenärerna att vilja, eller bli tvungna, att ta bussen för att ta sig till och från resecentrum. I kombination med den ökning av bilismen, som följer av befolkningstillväxt, och nya resemönster, ställer detta ökande krav på utrymme och anpassningar till trafikens behov. Detta innebär nya vägförbindelser, broar och tunnlar, under järnvägen eller på andra platser, till mycket höga kostnader.

Om vi, hypotetiskt, antar att man skulle lyckas med ovan beskriven stadsomvandling så uppstår miljömedicinska och juridiska problem.

Till skydd för männinskors hälsa finns lagstadgade krav, miljökvalitetsnormer, som anger maximinivåer för olika luftföroreningar och buller. Dessa överskrids redan i dag på flera platser i staden, vilket medför ökad risk för hjärt-kärlsjukdom, lungcancer eller annan lungsjukdom samt astma och allergier.

Barn som växer upp i starkt trafikerade områden är särskilt utsatta. För hela landet beräknar man att flera tusen personer per år avlider i förtid på grund av luftföroreningar och buller. En planering som innebär ökad trafik i känslig stadsmiljö är därför inte långsiktigt hållbar.

Kommunens hittillsvarande åtgärder mot luftföroreningarna, ”våtdammsugning” av vissa gator samt lokala dubbdäcksförbud, är otillräckliga. Våtdammsugningen därför att den av naturliga skäl inte kan tillämpas vintertid när föroreningsnivåerna är som högst, lokala dubbdäcksförbud därför att de bara flyttar trafik till andra gator som sålunda får mera buller och luftföroreningar.

Uppsala har däremot utmärkta förutsättningar för ett modernt, effektivt och attraktivt spårvägssystem i form av raka och breda gatusträckningar som ger korta restider och trafik med stora ”förortsspårvagnar” med många sittplatser.

Som exempel finns följande förslag på linjesträckningar: Stenhagen–Flogsta– Luthagsesplanaden–Kungsgatan/resecentrum–Islandsbron–Studenternas IP–Ulleråker–Ultuna , eventuellt med förlängning till Gottsunda. En sådan linje skulle få ett mycket stort befolkningsunderlag och dessutom betjäna stora lärosäten/arbetsplatser som Ekonomikum och SLU. Komplettera sedan med en linje från Nyby via Råbyvägen–Kungsgatan Islandsbron – Akademiska Sjukhuset – Uppsala science park–BMC–Ångström – och Uppsala har grunden till ett kollektivtrafiksystem redo att möta framtidens utmaningar.

Tilläggas bör att dagens moderna spårvagnar skiljer sig betydligt ifrån gårdagens – dagens är lättare, smidigare och mera lågbyggda. Det är hög tid att planera för den framtida storstaden Uppsala. Vi kan jämföra med Stockholm. Hur hade Stockholm sett ut om man inte på 1940-talet beslutat bygga tunnelbana och långt tidigare genom strategiska markinköp i trafikstråk möjliggjort sådan spårburen trafik? Trots att enorma belopp sedan 1950-talet satsats på vägar för privatbilismen sker i dag endast 23 procent av resorna i rusningstid med bil. Trots detta blir bilköerna bara värre. Slutsats?

Eldriven spårburen trafik tillgodoser däremot flera allmänna intressen.

  • Förbättrar boendemiljö, folkhälsa och allmän stadskvalitet. I en ny bok om vilka av flera hundra städer i världen som är mest omtyckta av invånarna själva är de 20 i toppen alla sådana som har spårväg.
  • Genom sin, jämfört med buss, större attraktivitet stödjer spårvagnstrafik den levande stadskärnan. Man brukar ange en ”spåreffekt” på 30 procent. Det vill säga allt annat lika väljer 30 procent fler resenärer de allmänna kommunikationerna när dessa erbjuder spårvagn i stället för buss. Bilen tar för stor plats i trång stadsmiljö för att nämnvärt stärka underlaget för city-handeln. Jämför de avgiftsfria parkeringsytorna vid externhandelsplatserna.
  • Utbyggnad av spårvägssystem ger bredare spridningseffekter i näringslivet och på arbetsmarknaden än väg- och brobyggen och är därför exempel på god industri- och arbetsmarknadspolitik.
  • Den arbetsmarknadsförstoring som följer av en eventuell framtida ökad spårkapacitet mellan Uppsala och Stockholm måste motsvaras av ökad kapacitet för resor till och från resecentrum. Spårvagnen har härvidlag betydligt högre resandekapacitet än bussen.
  • Övergång från fossildriven trafik till eldriven stödjer arbetet att begränsa den globala uppvärmningen och bör därför kunna beviljas EU-bidrag inom områdena infrastruktur och miljö och/eller statsbidrag.

I skrivande stund tar vi del av nya preliminära rapporter från FN:s klimatpanel. Av dessa framgår att vi fjärmar oss alltmer från möjligheten att begränsa den globala temperaturökningen till 2 grader med ökande risk för mänsklighetens försörjning och livsvillkor som följd.

I UNT läser vi den 5/3 prognoser över trafikutvecklingen i Uppsala fram till år 2030. Där framgår att man räknar med en 40-procentig ökning av biltrafiken. Busstrafiken beräknas öka ännu mer. Problemet är bara att ökningen tas från gång- och cykeltrafiken och att den totala kollektivtrafikandelen år 2030 beräknas stanna vid 20 procent, att jämföra med Stockholms nuvarande nivå på 47 procent. För att klara vår lokala miljö och lämna ett anständigt bidrag till internationellt klimatarbete behöver vi åtminstone nå samma kollektivtrafikandel som Stockholm. Det gör vi inte med busstrafik.

Vi förordar ett snabbt beslut att låta trafikforskare förutsättningslöst analysera Uppsalas framtida trafikförsörjning och att ett modernt spårvägssystem ingår i analysen. Sådana analyser har gjorts i många europeiska, med Uppsala jämförbara, städer och de har resulterat i beslut om byggande av spårväg.

Per Hultén
teknologie dr, forskare inom hållbart samhällsbyggande
Sten Diamant
jägmästare
UNT 31/3 2013