Debatt - replik Den koppling Reid och Skoglund gör mellan rasbiologi, Arctic Resilience Report och den forskning som bedrivs vid Stockholm Resilience Center är fullständigt oacceptabel, skriver Johan Rockström och Johan Kuylenstierna.

I en debattartikel publicerad (UNT 19/3) uppmanar Julian Reid och Annika Skoglund till försiktighet i utpekanden av urfolk och deras inneboende resiliens. Vi håller med.

Men Arctic Resilience Report (ARR) är en vetenskaplig utvärdering för Arktiska Rådet som genomförts i samarbete mellan forskare från alla arktiska länder tillsammans med representanter för lokalbefolkningar i Arktis.

Artikelbild

Johan Kuylenstierna

Rapporten är alltså inte endast en produkt av egen forskning från Stockholm Resilience Centre, SRC.

För att kunna samarbeta på detta sätt behövs en förmåga att lyssna och respektera att människor har olika åsikter. Detta är en grundläggande styrka i rapporten. Den bygger på en rad långsiktiga samarbeten, som ofta spänner över 20–30 år. Arctic Resilience Report visar att det finns ett stort behov av att förstå hur lokalbefolkningar påverkas av globala miljöförändringar, och vilka social-ekologiska möjligheter de har att möta stora påfrestningar. ARR har också välkomnats av representanter för lokalbefolkningar i Arktiska Rådet, där sätt att bygga social-ekologisk resiliens bedöms vara av stort värde.

Detta gör att den koppling Reid och Skoglund gör mellan rasbiologi, ARR och den hållbarhetsforskning som bedrivs vid SRC är minst sagt magstark, för att inte säga fullständigt oacceptabel.

Dessutom felciterar de SRC:s forskningschef Carl Folke. Han har aldrig gett världens fattiga epitetet ”ekologiskt ignoranta”. Däremot säger han, främst riktat till den rikare delen av världen, att “Vi människor har blivit ekologiska analfabeter i vår vardag” genom att vi inte längre “ser sambanden mellan naturen och utvecklingen av våra samhällen och ekonomier” (SVD https://www.svd.se/vi-ar-ekologiska-analfabeter-menar-carl-folke-professor-i-naturresurshushallning).

Att återskapa en förståelse för naturens betydelse för samhällsutvecklingen är en mycket viktig del av resiliensforskningen.

Vi använder inte på något sätt, vilket påstås av Reid och Skoglund, resiliens som en statisk ”markör för att få betraktas som ursprungsbefolkning”, utan vill bidra till att utveckla möjliga vägar för förändring i nära samarbete med samhällena själva. Resiliens är inte ett normativt begrepp; det handlar inte om vad som är bra eller dåligt. Det är förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas utan att omvandlas till en annan typ av system.

Ursprungsbefolkningar och andra samhällen i Arktis står inför en rad svåra utmaningar i form av olika störningar, men i många fall har de trots detta lyckats behålla sin identitet och funnit lösningar. Detta ger värdefull kunskap som behövs för att utveckla strategier för att möta förändringar i Arktis och andra utsatta områden.

Ett viktigt budskap i rapporten är att det är dags att ta lokalsamhällenas egen kapacitet på allvar – och ge stöd och möjlighet för dem att utveckla sina egna anpassningsstrategier.

Att använda kunskap som genererats i samarbete med inhemska och andra icke-akademiska arktiska experter är ett viktigt steg mot demokratisering och avkolonisering av både vetenskap och politik i Arktis. Vi inbjuder till fortsatt dialog och diskussion kring dessa viktiga frågor.

Johan Rockström, Föreståndare, Stockholms resilienscenter (SRC), Medordförande Arctic Resilience Report Styrgrupp

Johan Kuylenstierna, vd Stockholm Environment Institute