Vi lever i en tid präglad av klimatkris och massutrotning av arter. Men i stället för att hela mänsklighetens kraft och energi läggs på att lösa dessa pågående katastrofer så fortsätter många som vanligt.
Det finns engagerade eldsjälar som organiserar sig under sin fritid för en bättre värld och kämpar mot miljöförstöring, klimatförändring och artförlust. Men den lediga tiden är knapp och arbetsveckan upptar en stor del av vår kraft.
Många företag har förvisso frivilligt valt att gå före i omställningen, men det finns inget som kräver att bolagen aktivt jobbar för en hållbar värld. Det är ett frivilligt åtagande. Och alltför ofta går höga utdelningar till aktieägare före klimathänsyn. Även de aktiebolag som verkligen borde verka för medborgarnas bästa, de statliga bolagen, prioriterar ofta att leverera hög vinst till statskassan framför hållbarhet.
Ett exempel är statliga Vattenfall som har en enorm potential att värna våra sjöar och vattendrag. Men det var under Vattenfalls ledning som Sverige på 60-talet torrlade Luleälven för att kunna leverera maximal vinst och energi. Frågan är hur detta gynnade lokalbefolkningen?
Till en början gav det upphov till cirka 30 lokalt anställda, men i och med automatisering av fler system och funktioner sysselsätts i dag endast 2-3 personer. I stället för ett levande ekosystem som bjuder på rekreation, med forsande vatten och en rik biologisk mångfald, skapades Europas längsta torrfåra, en stenöken utan motsvarighet.
Genom att återfå ett flöde om 10 kubikmeter vatten per sekund skulle en rad olika arter få en ny chans, och landskapet skulle återfå sin livsviktiga ven. Det i sin tur skulle motsvara 0,6 procent av Sveriges elproduktion. Har vi råd att avstå 0,6 procent av elen? Har vi råd att inte respektera naturen och lokalbefolkningen?
Samma typ av ekologisk förödelse pågår även på land. Trots att vi vet att kalhyggen med efterföljande markberedning och plantering utarmar den biologiska mångfalden, fortsätter Sveaskog med denna miljöförstöring, och är medspelare i det framväxande industrilandskap som består av virkesåkrar.
Vi vet att kalhyggen släpper ut koldioxid, medan stående skog binder och lagrar kol. Ju äldre skogen är, desto mer kol lagrar den. De gamla skogarna är robusta, funktionella ekosystem som klarar miljöförändringar bättre än unga virkesåkrar.
Därför måste mer skogar skyddas och skogsbruket förändras till ett naturnära, kalhyggesfritt skogsbruk. Men Sveaskogs verksamhet styrs av krav på kortsiktig avkastning.
Både Vattenfall och Sveaskog är svenska folkets bolag. Men att tjäna folkets bästa verkar har tolkats till att agera kassako till staten - till vilket pris som helst. Det i sin tur har gjort att bolagen verkligen har förlorat fokus och missar att det ekonomiska systemet måste rymmas inom ramen för ekosystemen.
Vore det inte bättre om de statliga bolagen satsade på hållbarheten istället? För att konkretisera, så skulle det innebära att Vattenfall arbetar för att deras verksamhet ryms inom ramen för de statliga miljömålen "Levande sjöar och vattendrag" samt "Ett rikt djur- och växtliv".
Samma sak borde Sveaskog göra, och verka inom ramen för båda ovan nämnda miljömål. Båda dessa statliga jättar skulle då skifta fokus från att utnyttja ekosystem för att leverera maximal vinst, till att leverera en rimlig vinst och samtidigt bygga upp ekosystemen.
Frågan är om vi inte passerat tiden då vinst prioriterades först, och naturen fick vänta? För oss är fungerande ekosystem, bevarandet av våra medarter, frisk luft och rent vatten, en vinst som slår alla monetära vinster.