Vi uppmärksammar FN:s Internationella handikappdagen i dag. Och Sveriges funktionsrättsorganisationer väntar på LSS-utredningens betänkande. Många berörda är frustrerade och oroade över olika besked som har läckt ut vid ett par tillfällen. Det gäller särskilt några nya insatser som ska ersätta personlig assistans och som kommunen ska bli huvudman för.

Misstron mot kommunpolitikers vilja att följa lagen och ge sina medborgare det LSS-stöd man har rätt till verkar fundamental och orubblig.

LSS-utredningen avfärdas redan innan den har publicerats.

Föregående stora LSS-utredning Möjlighet att leva som andra, mottogs inte heller entusiastiskt, när den kom för tio år sedan. Men jag är förhoppningsfull att den nya utredningen kommer att ge oss förslag och analyser, som kan vara användbara för en seriös argumentation kring förslagen, både vad gäller innehåll i olika insatser och vilka huvudmän som ska ha ansvar för att förverkliga LSS värdegrund. Är det den starkt kritiserade Försäkringskassan eller är det kommunerna, som bara beskylls för att vilja spara pengar på utsatta personer?

Det är uppenbart att dagens LSS-lag i vissa avseenden är omodern och inte möter dagens krav.

Vi har numera många barn med omfattande funktionsnedsättningar och komplexa medicinska behov som har rätt till LSS-stöd. Massmedierna har vid flera tillfällen rapporterat om Försäkringskassans bemötande av dessa familjer. LSS-utredningen föreslår – enligt läckan – en ny insats för dessa barn. Jag har framhållit i olika sammanhang (till exempel i UNT 18/12 -17 och ReclaimLSS 20/9 -18) att ett kommunalt huvudmannaskap är att föredra framför Försäkringskassan som huvudman – oavsett om insatsen kallas kommunal assistans för barn eller något annat. Det är ju bara kommunerna som har skyldighet enligt LSS att ta ett helhetsansvar för utförande av stödet, bland annat genom att samverka med andra huvudmän som landstinget.

Lagen förpliktar också kommunerna att verka för att personer som anges i LSS personkrets får sina behov tillgodosedda och att dessa följs upp.

Försäkringskassan lämnar den enskilde efter beslut om assistansersättning och har ingen skyldighet att följa upp kvaliteten på beviljade assistansen.

För tio år sedan rapporterade tv-programmet Uppdrag granskning om nedläggningar och dödsfall i Uppsala. Nu i höst var det dags för ett nytt program med samma innehåll, dock från några andra kommuner. Det var sorgligt och upprörande att se programmet. Den låga personalkompetensen och ledningens oförmåga förskräcker. Det handlar inte om att bota en person från psykiatrisk sjukdom – en person med autism kan naturligtvis insjukna i olika sjukdomar. Här handlar det om livslånga svårigheter att uttrycka sin vilja, klara av olika vardagskrav utan att bli stressad och så vidare.

Sådana funktionsnedsättningar ger konsekvenser för delaktigheten i den sociala samvaron och kan innebära så kallat utmanande beteende.

­

Särskilda krav ställs på personalens kompetens och förmåga att förebygga och minska såda problematiska situationer. En av de nya assistansinsatserna är särskilt avsedd för sådan problematik med kommunen som huvudman. Nu finns också kunskapsstöd från Socialstyrelsen med rekommendationer om arbetssätt och mycket annat material som är förenligt både med LSS värdegrund och den funktionshinderspolitiska principen att se individen som medborgare i första hand och inte som patient.

Synen har också ändrats på vuxenblivandet, hur stödet ska se ut när man bildar familj. Det var inte lika aktuellt på nittiotalet. Vid LSS tillkomst bodde fortfarande en hel del personer med utvecklingsstörning på vårdhem.

Nu ställer dagens unga helt andra krav på ett självständigt liv med dejting och eget boende, kanske helst inte i gruppbostad.

LSS-utredningens förslag om en ny insats för stöd i ordinärt boende fanns redan med i den gamla LSS-utredningen men avvisades som alltför hemtjänstliknande. Det ska bli spännande att se vad som kan bli av det förslaget. Kanske tycker dagens riksdagspolitiker att tiden är mogen för en ”personlig assistans light” med omvårdnad och service med kommunen som huvudman. Och kanske har de tilltro till sin förmåga att styra kommunpolitikerna, både med en stark och tydlig styrning i LSS men också med de ekonomiska resurser som frigörs när Försäkringskassans ansvar minskar.

Det verkar nämligen uppenbart att några stora besparingar för samhället inte är att vänta med LSS-utredningens förslag.

LSS-behoven är stora och stödinsatserna måste få kosta.

I Uppsala har vi sedan 16 december 2016 Program för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning, som bygger på FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ett brukarombud har tillsatts. Funktionsrättsorganisationerna samverkar med politiker och förvaltning kring frågor om myndighetsutövning och utförande. Olika arvfondsprojekt pågår med syfte att stärka delaktigheten i LSS-verksamhet men också gentemot politiken och övrigt samhällsliv, fritid och kultur.

Det är bra – viljan finns men för många av oss i funktionsrättsrörelsen kan det kännas trögt att få till stånd att LSS värdegrund hålls levande. Politiker kommer och går. Förvaltningen består. Och oavsett vilka förslag från LSS-utredningen som förverkligas är en omfattande kompetenshöjningen i all LSS-verksamhet ett ovillkorligt krav för framtiden.

Det är oroande att medborgarnas förtroende för kommunal omsorgsverksamhet är lågt.

Med Bengt Westerberg hoppas jag att tävlingen Bästa LSS-kommun kan bidra till en ökad tilltro till kommuners vilja och förmåga att ge ett ändamålsenligt stöd till sina medborgare med omfattande funktionsnedsättningar. I år var det Jönköping som vann. Ordföranden i socialnämnden och ansvarig chef för funktionshinderverksamheten beskrev stolt hur de hade hanterat personlig assistansärenden. Gå in på Youtube, titta och gläds.