Det finns en god grundansats i det Birgitta Ohlsson skriver om religionens plats i dagens Europa. Men talet om en sekulär stat som garant för att inte vidskepelsen ska ta över blir i slutändan problematiskt på flera sätt.

Till att börja med är det lätt att en diskussion som den här handlar om ”de andra”, alltså länderna som inte är som vi. Men Sverige är ingen sekulär stat, trots att vi gärna tror det. Låt mig bara ge ett par konkreta exempel: Det finns en särskild lag för Svenska kyrkan, som särskiljer den från alla andra trossamfund. Riksdagen inleder också sitt verksamhetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan, om än med medverkan även av andra trossamfund.

I Europa finns idag faktiskt bara två (eller möjligtvis en och en halv) stater som formellt sett är sekulära, det vill säga som har det inskrivet i sin konstitution: Frankrike och Turkiet och i den sistnämnda har religionen i praktiken mycket stor betydelse inom politiken.

Begreppet sekulär är i sig också problematiskt, eftersom det utgår från en uppfattning om att det går att vara religiöst neutral. Men ”sekulär” är inte värdeneutralt, eftersom det förskjuter religionens roll till den privata ”osynliga” sfären och snarare premierar en icke-religiös livshållning. Och det som inte syns, tenderar som bekant också att inte finnas.

När Birgitta Ohlsson gör sig till tolk för alla troende och säger att det går utmärkt att exempelvis förespråka ett sekulärt rättssystem, bortser hon från att idén om religionen som en privatsak är starkt färgad av ett (protestantiskt) kristet sätt att se på religion. För många muslimer är det dock en helt främmande tanke därför att den egna tron, precis som politik, i grund och botten handlar om att vara med och skapa ett bättre samhälle för alla och det kan av naturliga skäl inte ske med munkavle.

Jag vill till sist också lyfta fram det problematiska i att Birgitta Ohlsson så lättvindigt gör kopplingar mellan vidskepelse och religion och skriver att ”därför måste tron på övernaturliga fenomen … motarbetas”. Jag har svårt att se hur en sådan formulering går ihop med en grundläggande åsikts- och religionsfrihet. Jag tror dessutom att människors åsikt att vi förlitar oss för mycket på vetenskap och för lite på tro snarare är en existentiell ståndpunkt än en vetenskapsfilosofisk. Det handlar om att olika perspektiv kan berika och att mångfalden kan ge en bättre helhet.

Jonas Lindberg
doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet
UNT 1/4 2011