Ska Sveriges resultat i PISA ytterligare förbättras och likvärdigheten öka behöver svensk skola satsa på tidigt stöd och fler speciallärare. Vi vet att skolorna brister när det gäller att ge stöd och hjälp till de elever som har störst behov av insatser. Det är allvarligt att det stöd som eleverna har rätt till uteblir eller inte anpassas efter elevernas behov.
För att fler elever ska klara sin skolgång måste rätt stöd sättas in i mycket tidigare skede än i dag. I dag får flest elever stöd i åk 9. Det är på tok för sent.
Enligt skollagen och övriga styrdokument ska den svenska skolan vara likvärdig, oavsett var i landet den ligger och vilka elever som finns i den. Skolan ska därtill vara kompensatorisk, det vill säga att den i så stor utsträckning som möjligt uppväger skillnader mellan olika elever beroende på deras bakgrund och förutsättningar. Det är dock väl känt att detta kommit att bli som en ytterst vagt hållen vision, snarare än en beskrivning av hur verkligheten ser ut.
Sedan 1990-talet har nämligen utvecklingen gått i helt motsatt riktning, med ökande skillnader mellan olika skolor och elevgrupper, såväl i resultat som i förutsättningar.
I takt med att skillnaderna mellan skolorna ökar, som en följd av ökad boende- och skolsegregation, ökar också skillnaderna i skolornas möjligheter att ha en verkligt kompensatorisk effekt.
Detta bekräftas återigen av den nya PISA-undersökningen som visar att skolan måste bli bättre på att kompensera för elevernas bakgrund.
Trots att svenska femtonåringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som PISA undersöker, ligger likvärdigheten på en fortsatt låg nivå.
Faktum är att i dag når nästan var femte elev inte tillräckliga kunskaper för att läsa vidare på gymnasiet och riskerar därmed att hamna i utanförskap. För att vända denna mycket oroväckande utveckling är en viktig pusselbit att elever i behov av stöd också får rätt stöd i så tidigt skede som möjligt.
Den väsentliga skillnaden mellan Sverige och vårt grannland Finland, som länge varit i världstopp i utbildning, är att i Finland görs storsatsningar på stöd tidigt i årskurs ett och två – och dessutom till en stor del av eleverna.
I Sverige är bilden en helt annan. Skolverkets siffror visar att särskilt stöd i grundskolan fortsätter att minska kraftigt. Dessutom sätts mest stöd in i högstadiet, då det oftast är för sent.
Bakgrunden till att särskilt stöd minskar är att 2014 trädde en förändring i kraft i skollagen som innebar ett nytt ”mellansteg” i arbetet med särskilt stöd. Syftet var gott, nämligen att lätta på den administrativa bördan för lärarna. Innan förändringen krävdes nämligen att alla typer av särskilt stöd som en elev skulle få dokumenterades i ett åtgärdsprogram. Detta ansågs vara ett av flera skäl till att lärarnas administrativa börda ökat över tid.
Det nya mellansteget – ”extra anpassningar” – var tänkt att utgöras av sådant som en lärare själv kan fatta beslut om och direkt genomföra i klassrummet. Om extra anpassningar inte visar sig vara tillräckliga, ska rektor skyndsamt se till att elevens behov av särskilt stöd utreds. Om utredningen visar att särskilt stöd behövs ska detta ges.
Men det som ser bra ut på pappret fungerar inte alltid i verkligheten.
I en tidigare undersökning som gjorts av Lärarnas Riksförbund uppgav åtta av tio lärare att de undervisar elever som de anser vara i behov av särskilt stöd men som inte får det.
En slutsats som kan dras är att extra anpassningarna blivit en ventil för många skolor att undvika det kostnadsdrivande särskilda stödet. Förutom brist på resurser kan det också handla om en tungrodd utredningsbyråkrati. När väl utredningen är klar så kanske elevens studieintresse redan är släckt. Ett mycket stort problem är också att många skolor saknar rätt kompetens.
Att elever blir utan det stöd som lärarna bedömer att de behöver är ett stort likvärdighetsproblem.
Det vittnar om skolans svårigheter att ha en verkligt kompensatorisk effekt på elevernas resultat om elever som är i störst behov av extra stöd och hjälp inte får det.
För många elever som behöver särskilt stöd är egentligen inte formeln svår. Mycket tid i en lugn och avskild miljö med en kunnig speciallärare räcker långt för att kunna ta stora kunskapskliv. Detta kräver dock tillgång till speciallärare, något som det i dag råder stor brist på.
Någon vän av ordning kanske nu tänker att regeringens nya läsa, skriva, räkna-garanti har trätt i kraft och därmed är problematiken löst. Meningen med reformen är just att barn som riskerar att inte nå målen ska få stöd tidigt. Men utan rejäla statliga satsningar finns risken att detta endast förblir en pappersprodukt.
Om Sverige ska nå målet att alla elever ska läsa, skriva och räkna när de lämnar årskurs tre behövs för det första att minst 5 000 nya speciallärare utbildas.
En kompensatorisk skola kostar, men det är också viktigt att resurserna fördelas rätt och att de riktas dit där de behövs bäst. För att detta ska kunna ske måste staten ta över huvudansvaret för svensk skola.
Den grundläggande läs- och skrivinlärningen är kanske det viktigaste steget för att klara skolan och skaffa sig ett bra liv som vuxen. Därför borde detta också vara en högt prioriterad fråga för regeringen.