För tillfället bereds det funktionshinderpolitiska programmet av omsorgsnämnden i Uppsala kommun. Det är ett steg framåt att Uppsala kommun efter mer än tjugo år ansluter sig till FN:s standardregler för funktionshindrades människors rättigheter. Man borde fröjda sig, men tyvärr är det förslag som föreligger alldeles för omodernt och fragmentariskt för att duga som policydokument i en kommun av Uppsalas storlek.

Det är främst synen på funktionshinder som är föråldrad, präglad av ett vi-dom-tänkande där man vill göra snälla saker för funktionshindrade personer; förslagsvis vill man satsa på stödanställningar i kommunen i stället för att se kompetensen hos funktionshindrad arbetskraft.

Det moderna sättet att se på funktionshinder inbegriper annars helt andra tankar; exempelvis medborgartanken, som i sin tur betyder att funktionshindrade personer är medborgare som alla andra med skyldigheter och rättigheter som alla andra. Om och när funktionshindrade behöver särskilda insatser i form av hjälp och stöd, så är det att betrakta som kommunens service till den aktuella medborgaren. Precis lika självklart som man beviljar en förskoleplats till ett barn skall det exempelvis vara att bevilja en funktionshindrad person plats på ett gruppboende.

Artikelbild

| Catharina Drougge.

Tyvärr måste det funktionshinderpolitiska programmet som det ser ut i dag arbetas igenom från grunden, främst därför att värdegrunden är helt fel.

Det hjälper inte med att göra ytliga ändringar när hela synen på funktionshinder är föråldrad och omodern. Det är också olyckligt att uppdraget gick till omsorgsnämnden. Det är inte omsorg funktionshindrade behöver i första hand, om vi bortser från individärenden. Funktionshindrade behöver inte, som grupp betraktad, omsorger utan kommunal service. I så måtto skiljer sig inte funktionshindrade från andra invånare. På en strategisk målinriktad nivå ska en kommun tillhanda service och inte omsorger.

Det saknas en hel del perspektiv i det förslag som finns att tillgå i dag. Det saknas exempelvis barnperspektiv, jämställdhetsperspektiv, hbtq-perspektiv, mångfaldsperspektiv och omvärldsperspektiv. Det saknas rättighetsperspektiv, det saknas brukarinflytande, det saknas idéer om ökat anhöriginflytande. Det saknas tankar om självbestämmande, egenmakt och normkritik av rådande attityder. Det här är självklara nyckelord som borde finnas med i Uppsalas funktionshinderpolitiska program. Inget av allt detta nämns ens i förslaget som föreligger.

Ute i verkligheten finns det mycket kunskap att inhämta från de funktionshindrade själva, en del av dem kallar sig ”funkisaktivister.” Det finns också modern forskning på området.

Det finns därtill handikapporganisationer som är experter på sina respektive områden. Det finns aktörer i sociala företag som har lärt sig en hel del om funktionshinder under de senaste åren när privata alternativ dykt upp. Tro mig, det saknas inte kunskap, metoder och idéer där ute bland folk.

I Göteborgs stad har man antagit ett funktionshinderpolitiskt program som är allsidigt, progressivt och framåtblickande. Man talar exempelvis i Göteborg om “rätten till…” Något sådant finns inte ens tillstymmelse av i Uppsalas funktionshinderpolitiska program.

Det är inte ofta jag tycker kommunala politiker och tjänstemän ska ge sig ut på studieresa, men i detta fall är det berättigat att de sätter sig på tåget ned till Göteborg och tar till sig ett modernt synsätt på funktionshinderfrågor.

För min del kan man planka göteborgarnas funktionshinderpolitiska program rakt av. Det är bra och genomarbetat och det behövs verkligen inte många lokala justeringar för att få det att fungera i praktiken. Det finns mycket att säga i denna fråga, men det viktigaste är trots allt man börjar tillämpa ett modernt synsätt på personer med funktionshinder, och där är medborgartanken den klart viktigaste.

Uppsala är värt ett modernt och genomarbetat funktionshinderpolitiskt program där man vill genomföra verkliga förbättringar för de funktionshindrade medborgarna. Av den anledningen bör förslaget till funktionshinderpolitiskt program genast dras tillbaka innan det hamnar i Uppsala kommunfullmäktige i december 2015.

Catharina Drougge, samhällsdebattör