Som lärare vid Uppsala universitet måste jag be universitetets ledning att snarast låta utarbeta riktlinjer om vad jag och andra lärare får säga till studenterna och vilka ämnen vi får undervisa om. Jag är nämligen orolig för att själv råka ut för liknande anmälningar från studenterna som Inga-Lill Aronsson fick och att då utsättas för samma sorts behandling av universitetet. Jag håller helt med Sten Widmalm, Sharon Rider och Christer Karlsson om att universitetets behandling av henne är problematisk och att hon som borde få en ursäkt. (UNT 28/1)
Trots en omfattande kritik från dessa och flera andra debattörer i radio och tidningar har universitetet inte backat från sin handläggning, som innebar att Aronsson ansågs ha agerat felaktigt. Då måste jag som enskild lärare vid universitetet dra slutsatsen att fallet också är prejudicerande och utgör grunden för hur universitetet principiellt ser på den problematik fallet aktualiserar. Andra lärare som på ett liknande sätt blir anmälda kommer rimligen inte heller försvaras av universitetet utan tvärtom utredas och kritiseras.
Kritiken mot Aronsson gällde två punkter som båda gör att jag inte kan undervisa som hittills utan att riskera en anmälning. 1 Som svar på studenternas frågor om hur man söker information om ”ras” i olika bibliotek och arkiv hade Aronsson förklarat att man söker på vissa ord bland annat det så kallade n-ordet. Denna sakupplysning ansågs tydligen kränkande av studenterna som anmälde saken. Universitetets handläggning resulterade i en anmärkning mot Aronsson om att hon inte borde ha uttalat ordet. 2 Studenterna påpekade vidare att eftersom Aronsson ”varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rättighet att använda ordet” Inte heller denna del av anmälan tycks universitetet vilja avvisa.
Jag forskar och undervisar i historia, och i ämnet ingår bland annat att behandla olika minoriteters och andra utsatta gruppers historia. För att då kunna undervisa om hur illa till exempel samer och romer/resande behandlades är det centralt att få använda de benämningar som historiskt använts för dessa grupper: ”lappar” och ”tattare”. Dessa termer är förstås kränkande nu, men illustrerar den diskriminerande behandlingen förr. Att känna till termerna och deras innebörd är centralt för att förstå diskrimineringen av samer och romer/resande både då och nu. Självklart måste studenter som vill söka källor, texter med mera om dessa gruppers historia känna till, förstå och använda dessa termer när de letar material i arkiv och bibliotek, till exempel för att skriva uppsatser. Precis som Aronsson gjorde måste jag rimligen upplysa studenterna om att dessa ord finns.
Jag måste också använda termerna när jag föreläser om bland annat rasismens och rasbiologins historia. För att en sådan föreläsning ska bli fruktbar och verkligen förmedla hur rasismen tog sig uttryck mot olika grupper behöver jag citera ur och visa texter med en rad diskriminerande och rasistiskt utsagor om olika grupper. Vidare behöver jag visa bilder som visar olika former av kränkande behandling som skallmätning, insamling av mänskliga kvarlevor och fotografier på vad som förr såg som olika ”rastyper”. Allt detta kan givetvis av känsliga studenter uppfattas som ”kränkande” och resultera i anmälningar mot mig.
Ytterligare en problematisk omständighet för mig blir nu det faktum att jag själv inte tillhör någon minoritet. Jag har inte heller någon invandrarbakgrund och är vit. Således är jag inte som studenterna i sin anmälan mot Aronsson skrev ”rasifierad”. Då ställer jag mig nu frågan om jag överhuvudtaget har rätt att undervisa om olika minoriteters historia?
För mig ställs saken på sin spets när jag i fortsättningen ska handleda studenter som vill skriva uppsats om någon minoritets historia. Det är ett populärt ämnesval, som dock kommer bli problematiskt. Får jag som inte själv är ”rasifierad” handleda en sådan uppsats? Rimligen bör detta gälla även för studenterna själva. Nu måste jag börja fråga mig om studenter som inte själva är ”rasifierade” får skriva uppsats om minoriteternas historia.
Jag vill helst inte förändra min undervisning. Men eftersom jag vill vara en lojal medarbetare behöver jag från Uppsala universitets ledning få veta hur jag i fortsättningen ska undervisa och handleda för att inte kränka någon och riskera att dra på mig en anmälan med åtföljande utredning. Det kommer inte bli lätt att utarbeta riktlinjer som blir tillräckligt detaljerade och meningsfulla.
Det skulle faktiskt vara enklare för universitetet att ge Inga-Lill Aronsson en ursäkt och förklara hon inte har gjort något fel. Då kan jag och andra lärare i pedagogiska och vetenskapliga syften fortsätta att använda känsliga ord och undervisa om känsliga men viktiga ämnen även om studenterna riskerar att känna sig kränkta. Om Uppsala universitet inte ändrar sig kommer vi däremot få en tråkig, tillrättalagd och meningslös undervisning vid vårt universitet.