Alla som funderar över S-ledaren Stefan Löfvens invit i regeringsförhandlingarna till Annie Lööf och Centern om att förändra arbetsrätten bör också lägga märke till hans formuleringar. Att han vill bygga vidare på tanken om förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och att det ska råda balans mellan arbetstagare och arbetsgivare. Han vill söka förena arbetstagarnas trygghet med goda möjligheter för företagen att anpassa sig till nya omständigheter och en verklighet som ändras snabbt.

Det är en helt annan utgångspunkt för fortsatta resonemang om arbetsrätten än den som Annie Lööf har.

Hon gör turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) till huvudsak och tycks vilja grunda samtalen på Centerns förslag om att företag med färre än 50 anställda inte ska behöva följa några turordningsregler alls. Det vill säga att i sådana företag ge arbetsgivarna hela makten vid personalminskningar och enväldigt bestämma vilka personer som ska sägas upp eller inte.

Stefan Löfven pekar på att mycket har ändrats på arbetsmarknaden sedan flera av dagens arbetsmarknadslagar skrevs för nära 50 år sedan. Bland annat har en stor arbetsmarknad vuxit fram, byggd på tillfälliga och tidsbegränsade jobb, med stöd av olika slags visstidsanställningar. Där har arbetstagarna ofta mycket liten trygghet till arbete och inkomst. Så är det också i många små företag som inte har nämnvärd kontakt med arbetstagarnas organisationer, ofta saknar kollektivavtal och där fackliga förhandlingar om arbetsvillkor är en sällsynthet.

Arbetsrättslagarna fungerar smidigt under förutsättning att arbetsgivare och arbetstagare förhandlar med varandra.

Flera av lagarna, bland annat. LAS, är till vissa viktiga delar så kallade dispositiva lagar, vilket innebär att parterna smidigt kan göra upp om vad som ska gälla.

Till exempel om turordningsregler där en tar hänsyn både till kompetens och anställningstid när parterna tillsammans avgör vilka som ska få behålla jobbet vid en personalminskning. Detta under förutsättning att det finns kollektivavtal för företaget i fråga.

I annat fall har en bara att gå efter lagarnas bokstav. Och då kan lagarna lätt upplevas som fyrkantiga och osmidiga.

Jag hoppas att jag tolkar Stefan Löfven rätt när jag i hans ord läser in att han söker en ordning som syftar till reella förhandlingar mellan arbetsgivare och fack i alla företag, grundade på dispositiva lagar. Förhandlingar där parterna i varje särskilt fall kan komma överens så att det blir både trygghet för arbetstagarna och smidighet för företag som behöver anpassa sig till nya villkor. Träffa överenskommelser som tar hänsyn till de lokala förhållandena i och för företaget i fråga.

En omställningsförsäkring har stått på Socialdemokraternas program i flera år nu, efter beslut vid partikongresser.

En sådan kan bli en nyckel till en smidig uppgörelse om arbetsrätten, där arbetstagare som måste sägas upp erbjuds generösa möjligheter till omställning till nya jobb.

Kan en så kallad allmängiltigförklaring av kollektivavtal vad gäller arbetsrätten (den handlar ju om många fler frågor än turordningsregler vid uppsägning) öppna dörren för en ny lösning? Då skulle det i alla företag bli möjligt att träffa smidiga uppgörelser om t.ex turordningsregler. En stor fördel för många företag, jämfört med nuvarande ordning. Och ökad trygghet för dem som i dag jobbar i företag utan kollektivavtal, kanske med visstidsanställningar under dåliga villkor. Förbättringar som säkert gör att företagen mår och går bättre.

Kommer Annie Lööf och Centerpartiet att kunna gå med på en uppgörelse med sådana utgångspunkter? Här borde Centern bjuda till och ändra sina hittills så låsta positioner. Lämna tanken på att ge arbetsgivare ensidig frihet i arbetsrättsfrågor och i stället satsa på förhandlingar.

Annars tror jag det blir extraval i Sverige frampå vårkanten.