Uppsala behöver inte besparingar i välfärden

Vänsterpartiets budget innebär cirka 80 miljoner mer till välfärden än vad minoritetsstyret ger, skriver Tobias Smedberg (V).

Genom att krympa kommunens vinstmål, kommunalrådsarvodena, kommunikationsavdelningen, samt fasa ut de kostnadsdrivande privata äldreomsorgsföretagen, får vi mer resurser till välfärden, skriver Tobias Smedberg.

Genom att krympa kommunens vinstmål, kommunalrådsarvodena, kommunikationsavdelningen, samt fasa ut de kostnadsdrivande privata äldreomsorgsföretagen, får vi mer resurser till välfärden, skriver Tobias Smedberg.

Foto: Jeremy Haglund

Debatt2019-11-05 01:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att socialdemokraterna i Uppsala privatiserar, skär ner på vår välfärd och säljer ut våra tillgångar beror till stor del på att socialdemokraterna i regeringen sänker skatterna för de allra rikaste. Detta blir extra tydligt när Uppsala kommunfullmäktige ska fatta beslut om budget för kommande år. Men besparingspolitiken har nått vägs ände. 

Vänsterpartiet lägger därför fram ett budgetförslag som prioriterar ett andrum åt välfärden och fler billiga hyresrätter. 

På politiskt språk brukar det kallas att man effektiviserar en verksamhet när man tillför mindre pengar än vad verksamheten behöver. Och visst finns det saker som kan göras mer effektivt, utan att kvaliteten påverkas negativt. Vi i Vänsterpartiet föreslår till exempel att kommunalrådsarvodena sänks kraftigt. Det skulle göra att kommunen minskar kostnaderna med fem miljoner kronor per år, utan att verksamheten påverkas alls. 

På samma sätt föreslår vi att ersättningarna sänks till privata välfärdsföretag, som i dag får mer i ersättning för att driva äldreboenden än vad kommunen ger till sin egen kommunala verksamhet för exakt samma tjänst. Klok effektivisering.

Men det är skillnad på effektiviseringar och rena nedskärningar. Omsorgsnämnden spår i dag ett underskott på 70 miljoner kronor för år 2019, just för att de inte klarar av att effektivisera sin redan slimmade verksamhet så mycket mer. Detta är minoritetsstyret helt kallsinniga inför och ger nämnden nästa år ett sparbeting på ytterligare 34 miljoner kronor. En liten del av pengarna kommer från att personlig assistans ska totalprivatiseras. 

De brukare som valt kommunen som utförare ska nu mot sin vilja tvingas till privata alternativ. Trots att kommunen är den mest valda utföraren av alla. Trots att de som får betala för det lägre priset är brukarna och personalen.

Ödet för övriga välfärdsnämnder är liknande. Socialnämden ska spara 15 miljoner kronor och därför stängs välfungerande boenden för ensamkommande gymnasiestuderande. Äldrenämnden får ett sparbeting på 39 miljoner kronor och även där tror man att privatiseringar ska vara lösningen på en för stram budget. Utbildningsnämnden ska ”effektivisera” sin verksamhet med 92 miljoner, samtidigt som man förväntas höja skolresultaten. Detta går inte ihop.

Vänsterpartiets budget stakar ut en annan väg. Genom att sänka målet för hur stor vinst kommunen ska göra, sänka kommunalrådsarvoden, krympa kommunikationsavdelningen, och fasa ut de kostnadsdrivande privata äldreomsorgsföretagen, får vi mer resurser till välfärden. 

Vänsterpartiets budget innebär ungefär 80 miljoner kronor mer till välfärden än vad minoritetsstyret ger.

Vår budget rymmer arbetsmiljö- och lönelyft för sjuksköterskor och socionomer, försök med sänkt arbetstid för förskolepersonal och i äldreomsorgen. Vi ökar andelen hyresrätter med pressade hyror och vi har mer resurser till skolorna. Vi har dessutom efter förhandlingar säkerställt en politisk majoritet för att ge barn till arbetslösa och föräldralediga rätt till fritids, ge alla förskoleklassungar avgiftsfri simundervisning och finansiering av ytterligare nio satsningar i ett välfärdspaket.

Men trots vår budgets ökade resurser och ambitioner pratar vi ändå inte i termer av stora satsningar. Vi är ärliga och säger att vi snarare i bästa fall ger välfärden ett andrum. 

För om de stora satsningar som verkligen behövs i välfärden ska kunna göras räcker inte den kommunekonomiska verktygslådan till. Då krävs en annan statlig politik. 

Jag är inte förvånad att högerpartierna och Sverigedemokraterna föreslår nedskärningar i Uppsala på mellan 200 och 250 miljoner kronor för att finansiera lokala skattesänkningar. Men jag hade hoppats på mer av socialdemokrater. Jag konstaterar med stor sorg att statsbudgetens enskilt största post går till att sänka skatten för dem som tjänar mer än 60.000 kronor i månaden. 

När finansminister Magdalena Andersson (S) prioriterar skattesänkningar för de rikaste, och att betala av på den lägsta statsskulden på 42 år; då blir resultatet att kommunstyrelseordförande Erik Pelling (S) skär ner i välfärden och säljer ut kommunala hyresrätter. 

Uppsala behöver fler undersköterskor, fler vuxna i skolan, bättre arbetsmiljö för socialarbetare och fler bostäder som vanligt folk har råd att bo i. Uppsala behöver inte fler besparingar. Det är undersköterskan, småföretagaren och butiksarbetaren som behöver mer pengar i plånboken. Inte kommunalrådet och storbolagsdirektören. Vi har inte råd att omfördela från fattig till rik.