I går (30/7) tillkännagavs domen mot Wikileaksläckan Bradley Manning. Svenskt medialt intresse var svalt klockan 19:00 lokal tid när Twitter och internationella nyhetskanaler exploderade med information om domen.

Bradley Manning befanns skyldig till 19 av 21 åtalspunkter, bland annat spionage, databedrägeri och stöld. Mannings motivering till att sprida informationen har enligt hans advokat varit att öka allmänhetens medvetande om krigsbrott utförda i amerikanska arméns namn, i syfte att få till stånd förändring och reformer.

Men ännu står ingen åtalad för de brutala dödsskjutningarna som illustrerades i den ökända Collateral Damage-videon, en av de filmer som Manning läckte.

Människorättsaktivister har länge varnat för att en hård dom mot Manning kan få ödesdigra konsekvenser för både framtida visselblåsare och för undersökande journalistik.

Manning är heller inget isolerat fall. I andra fall har journalister av domstol tvingats avslöja källor, och den amerikanska regimen har påbörjat ett omfattande angivarprogram i sin egen administration mot läckor och visselblåsare. Manning har suttit fängslad i väntan på rättegång i över tre år under förhållanden som FN har karaktäriserat som stridande mot Förenta nationernas konvention mot tortyr. Han riskerar nu att dömas till 130 års fängelse av den stat han kritiserat.

Det här är inte värdigt en rättsstat och påminner alldeles för mycket om fängslandet av dissidenter i det forna östblocket.

Detta är ett bra tillfälle för Sverige att ifrågasätta sina internationella lojaliteter och vilka värderingar man egentligen vill upprätthålla i sitt eget samhälle. När FRA-debatten gick som högst var rättfärdigandet för massövervakningen att svensk underrättelsetjänst måste ”ta med något till bordet om man vill spela med de stora grabbarna”.

Nu i augusti ska Försvarshögskolans Johan Sigholm på EISIC-konferensen (EISIC = European Intelligence and Security Informatics Conference) i Uppsala presentera varför han tycker att FRA ska utföra nätattacker mot andra nationer och skydda svenska företags företagshemligheter med det nya allomfattande FRA-systemet TDV.

Medierna är tysta, och regeringen ställs inte till svars trots att det finns goda anledningar att fråga sig om det här verkligen är grabbar vi vill leka med.

Inte heller ett regeringsskifte i Sverige skulle ha någon större utsikt att bromsa den oerhörda maktförflyttningen från medborgare, civila och företag till militären, säkerhetstjänsten och polisen som skett i informationssamhällets första decennier.

Regeringskansliet är FRA:s bästa kunder, och det finns ingen anledning att hysa förhoppningar om att Socialdemokraterna, som i det mesta stött regeringens FRA-politik, ska avstå från spionaget om de själva får kontroll över det.

”Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen”, skriver regeringen på sin egen hemsida. Men när det väl gäller säger Sverige ingenting rörande vare sig Manning eller Edward Snowden.

I stället förser regeringen ”de stora grabbarna” med maktmedel mot svenska medborgare. Vi är skyldiga Bradley Manning ett stort tack för den information han har offentliggjort. Vi är också skyldiga oss själva och våra barn ett samhälle där människor får tänka, prata och agera fritt, utan rädsla för en uppblåst kontrollstat.

Karolina Andersdotter
Piratpartiet Uppsala
Mårten Fjällström
Piratpartiet Uppsala
UNT 1/8 2013