Migrationsverkets ”återvändaresambandsman” Terje Torvik tillbringade ett år i Kabul. På Migrationsverkets hemsida berättar han om sina erfarenheter: ”Från de personer som träffar återvändare fick jag veta att de som inte förberett sig hade mycket svårare att etablera sig. De som har planerat i förväg kan ha både pengar och ett tillfälligt boende som väntar, men de måste ha ansökt om det före avresan. Och lika viktigt är att de har en plan för sin fortsatta försörjning.”

”Jag är inte naiv, det är inte lätt att återvända. Men de flesta kan etablera sig som entreprenörer. Det råder brist på exempelvis elektriker, plåtslagare, snickare, bilmekaniker, kockar, personer som talar engelska och it-tekniker, säger han. Han menar att det ofta kan räcka med en kortare praktisk utbildning i Sverige och någon slags affärsplan för att kunna starta eget.”

Torvik är inte naiv, säger han. Men jag undrar …

Vilka kunskaper har han om det afghanska samhället? Han har inte träffat några ”återvändare”, utan förmedlar andrahandsuppgifter. Han hade begränsade möjligheter att röra sig utanför ambassadområdet. Trots detta anser han sig ha kunskap om möjligheterna att etablera och driva företag i landet.

Vilka är det han tänker på när det gäller återvändare och ensamutvisade?

-Vuxna män som varit etablerade i Afghanistan?

-Ensamma unga kvinnor utan nätverk i Afghanistan, eller med släkt som är anledningen till att de flytt?

-Unga män som kom hit som tonåringar och som saknar erfarenheter av livet i Afghanistan?

-De som öppet deklarerat att de konverterat till kristendom, blivit ateister eller är hbtq-personer?

De vuxna männen har ofta sökt asyl därför att de arbetat för staten, till exempel som poliser, och därför är utsatta för dödshot från bland annat talibanerna. Många av dem får uppehållstillstånd i Sverige.

De ensamutvisade kvinnorna kan i bästa fall accepteras av sin släkt, under förutsättning att de gifter sig med anvisad äldre man. I annat fall löper de stor risk att bli stenade, eftersom de varit i väst utan manligt ”beskydd”.

Ungdomarna kom som 15–17-åringar och har gått två eller tre år i svensk skola. De har lärt sig mycket som är användbart för livet i Sverige. De kan läsa och skriva svenska – ofta bättre än sitt modersmål. De har lärt sig om mänskliga rättigheter och läst bland annat europeisk historia, geografi, konsumentkunskap och naturvetenskap. Dessutom har de tillägnat sig många kunskaper genom att leva här – att manövrera på Internet, att köpa billiga saker på ”Blocket” och, inte minst, en hel del krångliga ord och procedurer som har att göra med asylprocessen.

På vilket sätt är dessa saker användbara för att etablera ett företag i Afghanistan? Ingen blir yrkesutlärd plåtslagare, sömmerska, elektriker eller it-tekniker genom att gå tre år i det svenska språkintroduktionsprogrammet. Man lär sig heller inte att hantera de skrivna eller oskrivna lagar som styr företagsamhet i Afghanistan.

Yrket skulle man ha lärt sig under tiden mellan första och tredje avslaget, menar Torvik. Då är min motfråga: Vilka erbjudanden har de afghanska ungdomarna fått om yrkesutbildningar som ger yrkeskompetens på några månader?

Afghanistan är ett land där kontakter och nätverk betyder oändligt mycket mer än i Sverige, där korruptionen är kolossal, där det finns en öppen rasism mot hazarer och andra minoriteter, där släktfejder på grund av markstrider eller hedersbrott pågår i generationer, och där homosexualitet och apostasi (avfall från islam) är belagda med dödsstraff enligt sharialagen. Om detta kan man läsa i Migrationsverkets egna rapporter (Lifos).

I Afghanistan ska man identifiera sig när man kommer som ny till en plats. Hittills har det skett genom att berätta om sin släkt och sin hembygd. Nu ska man ha ett id-kort där etnicitet och religion anges. Menar Torvik att ateisten eller apostaten, i strid mot mänskliga rättigheter, ska förneka sin religion eller livsåskådning?

Torvik berättar inte heller hur unga människor utan nätverk i landet ska kunna hitta kunder och uppdragsgivare. Vem anlitar en nykommen person utan referenser och vänner? En person som kanske aldrig tidigare har varit i Afghanistan? En person som deklarerat sitt avfall från religionen eller sin normbrytande sexualitet?

En svensk 19-åring med gymnasieutbildning som kock eller elektriker måste ha stöd och kontakter för att kunna starta eget i det land där hen är född och uppvuxen: ekonomi, marknadsföring, lokaler, underleverantörer et cetera. Hur många helt ensamma svenska ungdomar med färdig bilmekanikerutbildning skulle klara det i England eller ens i Norge? Ändå menar Torvik att ensamutvisade afghanska ungdomar, med sämre utbildning och utan kontakter eller personlig kännedom om det land de skickats till, ska klara det i Afghanistan.

Om Terje Torvik på allvar tror på det han påstår så är han naiv, oavsett vad han säger. Oacceptabelt naiv, när han nu presenteras som expert på återvändares och ensamutvisades möjligheter i Afghanistan. Om han inte tror på vad han säger så är han lögnaktig och cynisk. Jag vet inte vilket som är värst.

Karin Fridell Anter