Vi vet tillräckligt. Information och kunskap om klimathotet har funnits tillgänglig länge. Vi har tagit till oss fakta och börjat förstå allvaret. Vi oroar oss för våra barns och barnbarns framtid. Vi inser vår egen roll, vårt ansvar och har dåligt samvete när vi inte lever klimatvänligt. För vissa blir oron stark, “klimatångest” har blivit ett begrepp.

Om vi nu har kunskap och förståelse, känner ansvar och oro; varför gör vi så lite? Den nyligen bortgångne författaren Sven Lindqvist skriver i sin senaste bok Sanningskonst från 2018: “Det är inte mer kunskap som behövs. Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det som fattas är modet att inse vad vi vet.”

För att besvara frågan ovan, och förstå mänskligt beteende (eller brist därpå) och sambanden mellan tankar, känslor och beteenden kan vi söka hjälp från den vetenskapliga psykologin. Det har länge funnits en föreställning om ett tydligt, linjärt samband mellan information och beteende; om vi får information om t.ex. vilka beteenden som skadar miljön eller ökar risken för ohälsa så kommer vi att minska sådana beteenden.

Otaliga kampanjer bygger på denna föreställning. Inte bara nedslående utvärderingsresultat och våra egna erfarenheter utan också psykologisk forskning visar att det antagna sambandet ofta saknas eller är svagt. Det räcker inte med information. Men om vi får klart för oss att det handlar om en väldigt stor och allvarlig risk?

Jag tror att det är bra att forskare och andra är ärliga och tydliga. Det har funnits en olycklig återhållsamhet och tvekan inför att säga som det är, att vi står inför kris och katastrof. De som använt sådana ord har anklagats för “alarmism” och skrämselpropaganda. Men inte heller tydlig information om det allvarliga i situationen leder självklart till beteendeförändring.

Här kan psykologisk forskning ge en del förklaringar. Riskbedömning har studerats flitigt. Resultaten visar att människor generellt är dåliga på sådana bedömningar. Vi känner till en rad psykologiska mekanismer som kan förklara varför vi inte reagerar rationellt på allvarliga hot. Vi övervärderar våra egna personliga erfarenheter, vi överdriver det som är nära jämfört med det som är långt bort, det kända jämfört med det okända, det som bekräftar våra föreställningar jämfört med det som talar mot.

Vi har svårare att se gradvis växande hot än snabba, plötsliga. Vi är också i grunden konservativa, vi känner motstånd mot större förändringar i vårt eget sätt att leva.

På det individuella planet är vi optimistiska, vi tror att just vi och våra närmaste kommer att klara oss även om många andra drabbas av katastrofer. Det är svårt att se sig själv i en värld i kris, krig eller misär; just min värld kommer nog att fortsätta att se ut ungefär som nu. Inte minst är vi i hög grad sociala varelser, beroende och påverkade av andra i de grupper vi tillhör, och vill helst bete oss ungefär som dem.

Vad är det då som verkligen kan påverka mänskliga beteenden? Nyckelordet här är “beteenden”. Bara ord, i form av information, uppmaningar, mål- och värdegrundsdokument etc. är sällan tillräckligt. Det psykologiska område som kallas “beteendeanalys” kan ge en lättförståelig idé om hur beteenden formas.

En avgörande faktor i analysen är konsekvenser; det som inträffar efter ett beteende förstärker eller försvagar det och påverkar sannolikheten för att det upprepas. De flesta av våra handlingar leder till en mängd olika, ibland motstridiga, konsekvenser.

Konsekvenser med störst påverkan är de som uppfattas som viktiga, följer nära i tiden efter beteendet och är förutsägbara, inträffar med stor säkerhet. Detta kan förklara varför vi, trots högt klimatmedvetande, flyger till Kanarieöarna på semester. Klimateffekterna av min flygresa är avlägsna, osäkra och svåra för mig att se. Eftersom sociala faktorer är så viktiga är sociala konsekvenser effektiva; hur för mig betydelsefulla människor reagerar har stor påverkan på mitt beteende. Och framför allt hur andra beter sig i liknande situationer. Om jag tror att bara jag avstår från flyget, bilen och biffen slutar jag nog med det.

En slutsats som jag drar är att det krävs kollektiv, gemensam handling för att rädda klimatet. Det krävs politiska beslut som gör att klimatsmart beteende blir lätt och naturligt och får förstärkande konsekvenser. Om vi agerar tillsammans blir vi starkare, gladare, nöjdare med oss själva och kan pressa våra politiker till beslut som kan hindra katastrofen.