”Driftsformerna är av underordnad betydelse, det är kvaliteten som avgör ”. Hur detta ofta upprepade påstående fått fäste djupt in i det socialdemokratiska partiet är obegripligt, eftersom det är så uppenbart osant, i synnerhet inom skolområdet.

Grundskolan, den obligatoriska skolan, är den ideologiska kärnan i vårt demokratiska samhälle. Skolans ”demokratiuppdrag”, finns formulerat i skollag och läroplaner. Det har sitt ursprung i Tage Erlanders skolkommission, men utvecklades under efterkrigstiden i ett nära samarbete mellan socialdemokrater och liberaler inom Folkpartiet och Centerpartiet.

Genom att, som i dag sker, acceptera vinstdrivande företag inom skolområdet är dessa skolors mål för verksamheten formulerade inte enbart i skollag och läroplaner, utan även i aktiebolagslagen. För en mycket stor andel av de privata skolorna i dag, är alltså den ekonomiska vinsten det övergripande målet för verksamheten, inte elevernas lärande och kunskaper. Detta genomsyrar ovillkorligen verksamheten.

Det leder bland annat till en situation, som kraftigt borde uppröra varje sann demokrat. De lärare och den skolledning, som i sådana skolor är satta att undervisa och fostra våra barn och ungdomar i demokrati, omfattas inte själva av alla de demokratiska rättigheter, som deras kolleger i de kommunalt drivna skolorna har.

De inte bara saknar meddelarfrihet och meddelarskydd, ett par av vår demokratis mest grundläggande värden. Genom aktiebolagslagen kan de till och med ställas till svars om de avslöjar missförhållanden, som kan skada det bolag som driver skolan. Det förväntas inte – och man har inte heller rätt att kräva – att de ska erbjuda föräldrarna eller myndigheterna full insyn i skolans verksamhet eller dela med sig av goda erfarenheter till andra skolor.

Genom att offentlighetsprincipen, ett av vårt samhälles mest kvalitetsfrämjande medel, inte kan tillämpas på en stor och växande andel av svensk skola är det föga förvånande att kvalitén i vår skola stadigt sjunker. Detta riskerar även att få direkta konsekvenser för de kommunala skolor, som har att konkurrera med utbildningsföretagens skolor. Risken för att förlora elever om missförhållanden avslöjas, kan förmå även kommunalt anställda, att välja lojalitet med skolans ledning framför elevernas bästa.

Det är inte särskilt överraskande att det fria skolvalet kommit att utnyttjas av starka ekonomiska intressen. Dessa har med kommunala skattemedel byggt upp skolkoncerner, vars verksamhet genererat mycket stora vinster, vilka ofta lämnat skolsektorn och ibland undanhållits beskattning genom att placeras i ”skatteparadis”.

Dessa koncerner har etablerat skolor särskilt i områden, där privilegierade grupper söker undvika kontakt med underprivilegierade grupper. Detta har visats av en ny studie, Den svenska skolans nya geografi, som genomförts av forskare vid Stockholms och Uppsalas universitet.

Det är mer överraskande att lärare i dessa skolor avstår de demokratiska rättigheter de skulle ha haft i den kommunala skolan. Och det är lika överraskande att föräldrar väljer att låta de privata skolornas ägare ha ett avgörande inflytande över de egna barnen skolgång. Detta framför att låta inflytandet utövas av politiker, som representerar det parti de sympatiserar med och röstat på.

För över 100 år sedan samarbetade liberalen Fridtjuv Berg, Sveriges genom tiderna sannolikt mest uppskattade utbildningsminister, med socialdemokraten Hjalmar Branting, för att folkskolan skulle utvecklas till att bli den för alla samhällsklassers barn och ungdomar gemensamma skolan.

De gjorde det för att förhindra att det skulle uppstå skolor parallella med folkskolan, för barn tillhörande de ekonomiskt och socialt bättre ställda i samhället.

Det borde finnas liberaler i olika partier även i dag, som är beredda att samarbeta med socialdemokrater för att elevernas kunskaper, färdigheter och personliga utveckling i enlighet med skollag och läroplaner ska vara den obligatoriska skolans allt annat övergripande mål och därmed ej längre acceptera vinst, som det övergripande målet för skolans verksamhet.

Carl Lindberg

biträdande statssekreterare, utbildningsdepartementet 1994-2004

ledamot (S), Uppsala kommunfullmäktige

UNT 27/10 2012