Det finns tider då det kostar på att vara EU-vän. Då partier som aldrig helt omfamnat Europatanken hemfaller åt populism och längtar tillbaka till nationalistisk suveränitet. Mot sådana krafter rider och ska Folkpartiet rida spärr. Det är jag stolt över.

Den folkpartistiska Europatanken har dock aldrig varit att EU ska göra allt, eller ens det mesta. Vår utgångspunkt är att EU ska växa genom fler medlemsländer - inte genom högre medlemsavgifter.

Det är därför positivt att alliansregeringen tydligt driver en skarp besparingslinje i förhandlingarna om nästa långtidsbudget. Både den så kallade sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken behöver genomgå omfattande reformer. Franska mjölkbönder påstår sig gör världens bästa ostar, då borde de inte behöva bidrag för att sälja dem.

Regeringens sparlinje har ett brett stöd i riksdagen genom uppbackning av Socialdemokraterna. Därför är det anmärkningsvärt att Socialdemokraterna i Europaparlamentet driver den helt motsatta linjen. Gruppledaren Göran Färm pekar ut riktningen genom att rösta ja till en resolution som kan öka den svenska EU-avgiften med 10 miljarder kronor.

Men för mig är det än mer allvarligt att min partivän, Uppsalabon Cecilia Wikström, följer i hans spår. I den liberala partigruppen fanns ledamöter som röstade nej, som avstod och eller som var frånvarande, men som enda folkpartistiska ledamot valde Wikström att rösta ja.

Linjen var bland annat att avslå en frysning av budgeten på nuvarande nivå, ett ja till mer eller oförändrade resurser till den kostsamma sammanhållningspolitiken och ett ja till mer eller oförändrade resurser till jordbrukspolitiken. Det är inte kompromiss värd att försvara.

Folkpartiet ska förbli Sveriges mest EU-vänliga parti. Men det bör uttolkas som att vi vill se ännu mer rörlighet för människor och varor över vår kontinent – väljer vi ett dyrare EU för svenska skattebetalare förtjänar vi med rätta kritik.

Erik Scheller

1:e vice ordförande Liberala ungdomsförbundet

UNT 12/12 2012