Mobiltelefoner i klassrummen har under en tid varit en aktuell fråga. Enskilda skolor har infört förbud eller olika restriktioner, men övergripande riktlinjer saknas fortfarande. ”Jag är chanslös mot giftet”, skriver högstadieläraren Björn Eriksson (Aftonbladet 19/2), som anser att telefonerna är ett långt mycket större problem för ordningen i skolan än till exempel klasstorleken.

Till att börja med kan man konstatera att ”telefon” är ett något missvisande begrepp för de smarta datorer som så gott som alla elever är beväpnade med. Eleverna varken ringer eller sms:ar särskilt ofta. Däremot spelas det, man använder Kik och Ask och uppdaterar sig på sociala medier som Facebook och Instagram. Det senaste tillskottet i floran är Periscope, programmet med vilket man kan filma i realtid och visa upp det på nätet.

Vissa skolor agerar, som sagt. Men det finns också, som Björn Eriksson skriver, skolledare som inte förstått och skolledare som inte vågar göra någonting. Rädslan kan till exempel handla om att framstå som teknikfientlig, att motsätta sig nya arbetsredskap i skolan. Och då behövs nationella riktlinjer.

Metta Fjelkner ledde en utredning som tillsattes av den förra regeringen och som utmynnade i två förslag: nya rutiner så att elever frivilligt ska lämna ifrån sig mobilerna före lektionen, och skärpt lagstiftning som gör det möjligt att omhänderta mobiltelefoner i förebyggande syfte. Gustav Fridolin (MP) är inte avvisande, men har också aviserat att han ska lyfta in frågan i en kommande utredning om modern teknik i skolan.

Rutinerna för att frivilligt lämna ifrån sig telefonerna fungerar hyfsat. Det finns återkommande exempel på skolor som tillämpar detta. Men riktlinjer och lagstiftning behövs också, för att stärka de skolledningar som av olika anledningar inte kommit till skott. Detta kan inte begravas i nya utredningar. Elever och lärare måste få lugn och ro i undervisningen och det måste ske snarast.