Gentrifiering kallas det när ett bostadsområde byter skepnad. Eller en hel stadsdel. Det kan kännas sorgligt för en del, att diversifiering ger plats åt det mer konforma, men är också en naturlig del av stadsutvecklingen. När staden växer kommer ett område gradvis att uppfattas som mer centralt beläget, och därmed mer attraktivt. Prisbilden gör att det är människor med allt högre inkomst som flyttar in.

En fördel med gentrifieringen i svenska städer är att den går långsamt, vilket i hög grad beror på systemet med bostadsrätter. Var och en köper sin bostad för att bo i, eller tillfälligt hyra ut om man får tillstånd. Ingen köper 10, 100 eller 1 000 lägenheter på exempelvis Stockholms ”Söder”. Lite dyster kan den gamle Södermalmsbon ändå känna sig med tiden, som sagt, men det är ingenting mot hur det kan kännas i Londons Notting Hill eller Barcelonas El Raval.

 

Artikelbild

| Johan Rudström.

Dokumentären Push (SVT Play) av Fredrik Gertten visar hur världens bostäder transformerats från att vara just bostäder, tak över huvudet, till en handelsvara. Inte bara en handelsvara, det har bostäder alltid varit, men ett finansiellt instrument med värdeökning som enda uppgift. Vilket i sin tur innebär att icke önskade hyresgäster som kan dra ned värdet bör bytas ut så snart som möjligt.

Filmen följer Leilani Farha, FN-sändebud i bostadsfrågor. Hon utgår från premissen att bostad är en mänsklig rättighet, och vi får möta människor på alla kontinenter som håller på att berövas den. Metoden är oftast att sluta underhålla lägenheterna så att hyresgästerna till slut får nog och flyttar. Då kan renoveringarna utföras och hyrorna chockhöjas, eller så rivs huset och man bygger nytt. I dokumentären kan fenomenet beskådas i Toronto, Seoul, Valparaíso i Chile - och på Bandstolsvägen i Uppsala.

 

Pengarna styr allt. I mycket attraktiva stadsdelar världen över är det mest lönsamma för en fastighetsägare att låta huset stå tomt, inte slitas av ”oönskat boende”. Således börjar Londonstadsdelar som Kensington och Notting Hill att eka tomma. Ägarna, anonyma företag i andra länder, har inget som helst intresse av att hyra ut, bara av att äga och sälja i rätt läge.

Ett annat alternativ till klagande hyresgäster med ojämn inkomst är att hyra ut till turister, exempelvis genom Airbnb. Ironin är förstås att det attraktiva, folklivet, bokhandlarna och småkaféerna, försvinner när ingen bor där permanent. Något att tänka på, även för den som köper ett semesterboende. Man bidrar själv till att strypa det liv man söker.

 

I Sverige inriktas affärerna mot slitna hyresfastigheter, som miljonprogrammen i förorterna. Det anonyma amerikanska riskkapitalbolaget Blackstone (en huvudaktör i dokumentären) var tidigare huvudägare i Hembla, hyresvärd på bland annat Bandstolsvägen. Vid årsskiftet såldes innehavet till tyska Vonovia. Det blev inte så anonymt för Blackstone, kan man tänka sig. Värdet av investeringen hotades.

Vonovia är bara ännu en ”slumvärd”, enligt oppositionsrådet i Stockholm Clara Lindblom (V), som motsätter sig att Hembla får köpa en tomt i Husby. Hon kan ha en poäng där. Det är inte så att alla privata hyresvärdar är rovkapitalister, på samma sätt som att allmännyttan inte alltid är den ideala hyresvärden.

Men att hålla ögonen på alla som handlar med bostäder är helt rätt. Dessa företag ska ut i ljuset. Rätten att bo är också rätten att ha en hyresvärd som engagerar sig. Konflikter blir det ändå. Alla kommer inte att kunna bo exakt där de vill. Att bostäder byter ägare i ett kontrollerat kapitalistiskt system, gentrifiering, är i sammanhanget något som alla borde kunna acceptera.