Oavsett utgången av riksdagsvalet 2014 kommer alliansen och Fredrik Reinfeldt på sätt och vis att stå som segrare. Efter två mandatperioder vid makten kommer de att ha lyckats med något som ingen kunde ha anat för tio år sedan: de kommer att ha brutit Socialdemokraternas dominerande ställning i svensk politik, berövat samma parti problemformuleringsprivilegiet och på det stora hela ha skrivit om svensk politiks spelregler.

Detta märks redan nu i den allmänna opinionens syn på arbete och bidrag, samt utbildningsfrågor. Men också inom skattepolitiken sker ett skifte.

I mer än ett år har före detta socialdemokratiska statsrådet Leif Pagrotsky haft uppdraget att utreda Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Nu närmar han sig slutet av sitt arbete och Dagens Nyheter har fått ta del av huvuddelarna i den interna rapport han inom kort lämnar över till den socialdemokratiska ledningen.

Det Pagrotsky föreslår är ett drastiskt brott mot nuvarande och tidigare socialdemokratisk skattepolitik. Rutavdraget har hela tiden ogillats av S, man har velat återinföra fastighetsskatten i någon form och har motsatt sig varje nytt steg av regeringens paradreform jobbskatteavdraget. Pagrotsky gör helt om. På punkt efter punkt accepteras regeringens skattepolitik. Jobbskatteavdragen bör behållas, men trappas av vid höga inkomster, rutavdraget ska vara kvar, och fastighets- och förmögenhetsskatten kommer inte åter. Pagrotsky verkar inte vilja höja några skatter alls.

Däremot argumenterar han för fortsatta skattesänkningar: ”De kommande årens utrymme för sänkt inkomstskatt bör i första hand till pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Därmed åstadkoms såväl lika skatt på lika inkomst som utjämning”, menar han.

Leif Pagrotsky motiverar sina förslag med att det inte är ansvarsfullt att ställa människors verklighet på ända vid ett maktskifte. Jobbskatteavdraget, lägre fastighetsskatt och för vissa hushåll också rutavdrag är inte längre något nytt, utan en del av vardagen. Att vid ett maktskifte avskaffa jobbskatteavdraget skulle inte av hushållen uppfattas som en återgång till normalläget utan som en kraftig och svårförståelig skattehöjning. Om S är det minsta intresserade av att hamna i regeringsställning kan det omöjligen gå till val på något sådant.

Vad som hänt är att det politiska spelets regler har skrivits om. Nu är frågan inte längre vilka nedskärningar som ska finansiera borgerliga skattelättnader, utan vilka hushåll som drabbas av socialdemokratiska skattehöjningar.

I en sådan verklighet är det enda rationella att göra som Leif Pagrotsky nu föreslår. Det är inte säkert att Pagrotsky själv anser denna politik vara principiellt riktig, men han förstår att den är ett måste om Socialdemokraterna alls ska ha en chans att vinna tillbaka röster från den breda medelklassen – och på så sätt återerövra regeringsmakten. Även om det innebär att sakpolitiskt skänka alliansen segern.