”Men hur kunde du svika ditt eget land? Vi alla älskade dig, din hjärna behövdes”. Frågorna är förebrående, på gränsen till oförskämda, och jag håller andan. Jag har aldrig sett A, min vän från Ukraina, så upprörd. För min skull förs diskussionen på engelska, inte ukrainska, där vi sitter vid ett restaurangbord i hjärtat av Toronto: jag, A och Oksana, hon som i mogen ålder – 50 fyllda - för några år sedan valde att lämna en högt uppsatt position i Kiev för att bosätta sig i Kanada, doktorera och bli kanadensisk medborgare.

Allt för att ge sina söner större möjligheter än i det fattiga och politiskt vanstyrda Ukraina. För att inte kvävas. Säger Oksana, som inför A:s ifrågasättanden försvarar sig. Men det finns stänk av skam eller skuld i det hon säger. Ukraina har blivit genomkorrupt, jag kunde inte betala de mutor som krävdes för att få in mina söner på bra universitet, fortsätter hon – men här i Kanada har landet kostat på dem utbildning, gett dem medborgarskap, möjligheter.

”Det är inte mitt Ukraina du beskriver”, framhärdar A, obevekligt. ”Din bild är svartvit, och nu är det Kanada som är ditt nya drömland”. Till saken hör att Oksana fram till mitten av 1990-talet var hängiven kommunist, och med hull och hår trodde på den anti-västliga propagandan, om livet i väst som olyckligt och dekadent.

Nu känner hon sig grundlurad, men också A känner sig ifrågasatt. Hans eget val att leva och verka i Ukraina framstår, om än indirekt, i ljuset av Oksanas nattsvarta porträtt av landet som obegripligt. A som ställer sin förmåga i Ukrainas tjänst. För att bygga ett bättre land, en starkare gemenskap, och för att ge något tillbaka till ett land som ändå gett honom utbildning, sjukvård och en identitet.

Dagen efter samtalet på restaurangen håller jag och A ett gemensamt seminarium. Vi är inbjudna att tala om vårt arbete med att reformera den ukrainska högre utbildningen. Kanada har en stor, cirka två miljoner, ukrainsk diaspora, och flera av dem dyker upp. En äldre man blir upprörd över det vi säger, talar med hög röst om att Ukraina är ett förött land, att de politiska ledarna är kriminella och moralen låg. A protesterar. Efteråt berättar någon att den arge visserligen är av ukrainsk härkomst, men aldrig varit där. Känslorna är dock starka, tolkningsföreträdet absolut, och Ukraina är lika självklart närvarande för honom som Kanada.

Exiltillvarons subtila väv av komplicerade och känsloladdade relationer i flera lager blir mer levande än någonsin för mig under dessa dagar i smältdegeln Toronto. Ständigt dessa moraliska och existentiella vägval, vad är rätt att göra för sig själv, för sina barn - och för sitt land? Oksanas personliga pris är emellertid högt. ”Jag förlorade inte bara mitt land, utan också min man.” Efter 25 års lyckligt äktenskap ringde telefonen i Toronto och en okänd kvinna meddelade från Kiev att hennes man ville skiljas. Men hennes äldste son, han vars utbildning hon inte kunde betala i Ukraina , får också jobb – på en advokatfirma i New York.