Som public service-vän beklagar jag att Moderaterna i Stockholms län vill avskaffa public service. Men att kasta begrepp som ”Trump”, ”Sverigedemokraterna” och ”antidemokratiskt” på Moderaterna spär bara på polariseringen.

Förra året röstade riksdagen för en skattefinansiering av public service, vilket är vad som gäller sedan årsskiftet. De flesta inser att tiden då Radiotjänst kunde ringa på dörren och fråga om man hade en tv-apparat är förbi, och för några år sedan slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att datorinnehav inte räcker för att Radiotjänst ska kunna kräva in tv-avgift. Systemet behövde ändras. Men skattefinansierad avgift har varit en het potatis, inte minst i moderata kretsar.

För Cecilia Stegö Chilò, som efter bara tio dagar fick avgå som moderat kulturminister i alliansregeringen för att hon inte hade betalat tv-licensen, hade licensskolket börjat som en ungdomsprotest. Det finns en gammal nyliberal kritik mot statligt finansierad media. Andra moderater har ifrågasatt innehållet, som när Gunnar Axén blev för några år sedan i samband med vänsterpoeten Athena Farrokhzads sommarprogram i P1 uttryckte att han ville kasta ut sin tv för att ”slippa finansiera eländet”. På senare år har kritiken mot public service-bolagen rymt ytterligare en aspekt: identitetspolitiken. Som ledarskribenterna Adam Cwejman och Ivar Arpi uttryckte det i debattboken Så blev vi alla rasister: ”Public service har gjort det till en vana att ställa sig frågor om vilken ras människor har”. Hur hamnade man så snett? En ytterligare relevant synpunkt har varit att public service inte ska konkurrera med kommersiella medier.

Man kan tolka beslutet hos Moderaterna i Stockholms län som ett uttryck för att ”våga” vara opposition, i en tid då många moderater avundsjukt sneglar på Kristdemokraternas opinionsframgångar. Moderaterna tog nyligen bort ”nya” ur partisymbolen och jakten på en ny partiidentitet pågår. Men kanske var public service-kritiken bara en tidsfråga. I fjolårets mätning från SOM-institutet kunde man se att förtroendet för SVT och SR sjönk rejält bland väljare som säger sig stå ”klart till höger” (ett tapp på hela 20 procent). Bland väljare till vänster är däremot tilliten fortsatt hög. Medieakademins årliga förtroendebarometer bekräftade att alliansväljarnas förtroende för SVT och SR hade sjunkit. Att mediesatsningar som Kvartal.se dyker upp är ett tecken i tiden.

Hur minskar man förtroendeklyftan, mellan högerväljare och vänsterväljare, för public service-bolagen? Ser ledningarna för bolagen relevant kritik, och vill man se den? Den som vill public service väl gör bäst i att försöka förstå varför det bubblar inom Moderaterna, inte reflexmässigt ropa "antidemokrater”.