Så är det inte med förre partiledaren Mikael Janssons beslut att lämna Sverigedemokraterna och gå med i utbrytarpartiet Alternativ för Sverige. De sakpolitiska skälen till att Jansson, i likhet med två andra riksdagsledamöter, lämnat SD för AfS är lika förutsägbara som oprecisa. Vad som däremot är obestridligt är att ingen av de tre nominerats på partiets gemensamma riksdagslista inför valet.

Jansson avsattes som partiledare 2005 av Jimmie Åkesson och dennes kumpaner i det som brukar kallas för “de fyras gäng”.

De fyra ledde fram till dess partiets ungdomsförbund, SDU. De som bildat AfS var nästa SDU-generation, som var på väg att bli ett potentiellt hot mot Åkessons kamratgäng. De uteslöts alltså häromåret ur Sverigedemokraterna.

Partiledare för AfS är SDU:s dåvarande ordförande Gustaf Kasselstrand, och även partiledningen i övrigt hade viktiga positioner inom SD.

Sakpolitiskt är skillnaden mellan SD och AfS svår att se och AfS partiprogram är inte uppseendeväckande extremt – bortsett från det avsnitt där man vill införa en enhetslista vid valen, vilket skulle göra det nästintill omöjligt för väljarna att rösta bort regeringen. Men det är knappast detta slirande kring demokratiska grundprinciper som fått avhopparna att föredra AfS.

På sina håll har AfS krav på “återvandring”, alltså att med olika metoder få invandrare att lämna landet, beskrivits som ett uttryck för en mer extrem hållning. Men SD:s partisekreterare Richard Jomshof talar också om “återvandring” i den stora intervju som fanns i DN den 7 april och kravet finns i SD:s valmanifest.

Någon avgörande sakpolitisk skillnad mellan de två är alltså svår att se. I delvis samma jaktmarker uppehåller sig också det nya och hittills okända partiet Medborgerlig samling. Dessutom planerar våldsgruppen Nordiska motståndsrörelsen att ställa upp i valet. Att SD, trots avhoppen, kommer att ha ett övertag i den konkurrensen är ingen djärv gissning.

Men normalt blir partiet inte. De fyras gäng leder alltjämt Sverigedemokraterna.

Där finns Björn Söder som uttalat sin stora förståelse för den polska regeringens strävan att begränsa oberoendet för medier och domstolar. Där finns Mattias Karlsson som motionerat i riksdagen om likriktning av folkbildning och studieförbund i “nationell” anda. Där finns Richard Jomshof som beklagat att Sverige inte är som Ungern och som sagt märkliga saker om både muslimer och judar. Och där finns Jimmie Åkesson som inför kyrkovalet talade om att “ta över” Svenska kyrkan.

Att personer byter parti för att de inte får de positioner de hoppats på är inte helt unikt. Inte heller är det unikt att ledande personer försöker driva bort konkurrerande maktgrupper. Inom extrema partier är det precis ett sådant beteende som man ska vänta sig.