Har det verkligen varit så svårt att se problemen bakom fasaden? Och att det inte funnits någon dolda fel-försäkring i allianskontraktet?

Det har ju länge knakat i fogarna. Många hävdar nu att de ändå blivit totalt grundlurade, att de alltjämt vid valet i september i år trodde att alliansen skulle fortsätta sin catwalk i armkrok, grilla korv och släppa orangea ballonger över klarblå himmel. Samt, som en självklarhet, bilda regering, oavsett läget i övrigt.

Men redan under 2015 års flyktingsituation började sprickan definieras. Moderaterna har svängt ungefär 180 grader i sin migrationspolitik sedan Fredrik Reinfeldt. Nya Moderaterna byttes mot Nya Gamla moderaterna. När förra ledaren Anna Kinberg Batra öppnade dörren mot SD vidgades också gapet mot Centerpartiet och Liberalerna. Och inte blev det mindre dragigt med Ulf Kristersson. KD-ledaren Ebba Busch Thor är vidare en helt annan sort än Göran Hägglund. KD har gått rejält åt höger och har färre invädningar mot SD.

Visst kan man anklaga allianspartierna för att många väljare känner sig förda bakom ljuset, särskilt nu när den tilltänkta alliansledaren slagit i sitt berömda kakel. Att partierna inte var tydligare före valet handlade dock om en verklig ovisshet om utfall och konsekvenser. Om man läser partiprogrammen och lyssnar på politikerna förstår man dock att C och L aldrig skulle kunna sätta sig i samma båt som M och KD, om dessa partier gör sig beroende av Sverigedemokraterna.

De som trott att alliansen varit något slags allmänborgerligt samlingsparti får börja göra sin politikläxa nu. Från en del håll har hörts påståenden om att det ”inte spelar någon roll” vilket man röstar på av allianspartierna, för de kommer ändå alltid att hänga ihop. I själva verket måste var och en rösta efter egen övertygelse – det är omöjligt att förutsäga allt i politiken. Till viss del är det en personfråga; en ledare kan påverka hur ett partis värderingar uppfattas och till och med skiftar. Ett parti kan dock inte sälja ut hela sin ideologi och samtidigt ha kvar sin legitimitet. Alliansens partier är liberala (L och C) respektive konservativa (M och KD), och dessa ideologier är inte alltid så kompatibla som vissa tror. En allians ledd av ett stort parti är inte heller gynnsamt för de mindre partiernas utveckling.

Alliansen tillkom för att bryta ett alltför långvarigt socialdemokratiskt styre, en S-hegemoni som börjat definiera landet. Det var en viktig uppgift 2006–2014. Sverige behövde ett skifte.

Men nu är spelplanen en annan. S är störst, men ändå ett parti bland andra. Flera partiledare är utbytta. Och Sveriges tredje största parti, med rasistisk grundsyn, brister i respekt för de demokratiska fundamenten.

Det är dags för alliansens aktörer att inta nya positioner.