Det första partiledardebatten i det nya politiska landskapet handlade inte oväntat om att försvara respektive attackera de ställningstaganden som ledde fram till januariöverenskommelsen och fortsatt S/MP-styre. Följaktligen attackerades Stefan Löfven (S) från såväl höger som vänster. Det överhängande hotet för regeringen är ett misstroende och att den fälls av den samlade oppositionen, M, KD, SD och V.

Detta hot ledde till många och långa ordväxlingar mellan Ulf Kristersson (M) och Jonas Sjöstedt (V). Utan någon samsyn i politiska sakfrågor, naturligtvis, men med det eventuella gemensamma intresset att fälla Löfven. Hotet är nog mest ärligt menat från Kristerssons sida. Hur mycket Sjöstedt än ogillar de liberala inslagen i regeringspolitiken och den egna bristen på inflytande, vill han för allt i världen inte ha en regering med moderater och kristdemokrater.

Många var nyfikna på Annie Lööfs och Jan Björklunds agerande. Hur skulle replikskiftena med allianskamraterna se ut, respektive med S efter det nya samarbetet. Svaret blev att det nog är för tidigt att dödförklara alliansen, att samarbetet mer kan ses som vilande. Det var också lätt att framhålla de många liberala reformer regeringen ska genomföra, i alla fall nu innan eventuella svårigheter visat sig. I övrigt kan man alltid tala om EU (Björklund), småföretag (Lööf) eller kritisera Jimmie Åkesson (båda).

Hövligheten till trots, de som säger att det nya samarbetet saknar ideologisk grund och gemensamma mål har en poäng. S och MP framhåller sina delar i uppgörelsen, C och L sina, och det kommer på många sätt att bli en ovanlig mandatperiod. Alla markerade åt alla håll och ingången är att det finns fyra oppositionsblock till regeringen. Att avsätta regeringen och utkräva ansvar blir svårt, och det kommer också att bli svårt i valet 2022. Det finns många tänkbara förlorare på upplägget. Dit räknas även Socialdemokraterna som lutat sig mot sin gamla tes ”regeringsmakten framför allt”.

Den budget som regeringen kommer att styra med i några månader till, M/KD-förslaget, var också närvarande i debatten, särskilt då Arbetsförmedlingen på onsdagen varslade 4 500 av sina anställda om uppsägning. ”Du är ansvarig för att tusentals kommer hem med det här beskedet till sina familjer”, sade Sjöstedt till Kristersson med darr på stämman.

Han vet naturligtvis att Arbetsförmedlingen kommer att vara kvar, att arbetsgivaren är tvungen att lägga ett varsel i nuvarande budgetläge, minst sex månader i förväg om fler än 100 anställda berörs. På några års sikt kommer dock Arbetsförmedlingen att reformeras och konkurrensutsättas, enligt januariuppgörelsen. Det och mycket annat kommer att bevakas av C och L den närmaste tiden. Om Stefan Löfven tänkt att lugnet skulle lägga sig så att han kan regera vidare får han tänka om.