När vi reser dras de flesta av oss till de gamla kvarteren. Le Marais, Paris. Greenwich Village, New York. Notting Hill, London. Georgetown, Washington DC. Trastevere, Rom. Uzupis, Vilnius.

Svenska städer som Sigtuna, Vadstena, Visby lockar här hemma. I Uppsala njuter vi av att fika på gamla gårdar och smågator i centrum.

Vi dras helt enkelt dit där vi känner pulsen sjunka, sinnena fägnas och humöret stiga. Det är något med formerna, rytmen och ljuset som mjukar upp själen.

Oftast är det småskaligt och lågt. Men inte alltid! I Gamla stan i Stockholm, Prenzlauer Berg i Berlin och El Born i Barcelona ligger flervåningshusen tätt. Områdena har på gott och ont gent­rifierats – bostäderna har gått från kyffen för mindre bemedlade till lyxvåningar för rika.

Så vad är det som gör att de flesta av oss dras till en viss sorts miljöer? Sannolikt har det med proportioner att göra. Skalor och harmonier. Det gyllene snittet. Det finns lagom stor variation – husen har visst släktskap men inte helt lika. Enstaka märkesbyggnader bryter av och framhäver omgivningens harmoni. Här finns generösa öppningar – torg och parker för möten och kontemplation. Ljusinsläpp. Biltrafiken är avstängd eller begränsad. Det är förbluffande tyst.

Är sådana miljöer möjliga att efterlikna när nya bostäder planeras? Kanske. Gamla tiders stadsarkitekter, som Uppsalas Gunnar Leche, i nära samarbete med stadsträdgårdsmästare som Perh Bojert arbetade med helhetsvisioner och detaljerad planering. Estetik. Områden som Tunabackar, Sala backe och Lasseby gärde växte fram med proportionerliga hus, vänliga detaljer, stora gröna gårdar, lekparker – lagom tätt, nära till allt. Hållbart. Egnahemsområdena i Fålhagen och på Kungsgärdet i Uppsala hör i dag till de mest attraktiva bostäderna i staden.

Härom dagen fick Uppsala sin första arkitekturpolicy. Önskan är en ”levande, hållbar och vacker stad” när Uppsala nu växer explosionsartat. Nya områden har på senare år tenderat att bli alltför lika i typ, form och höjd. Tätheten gör boendet mörkt och oprivat. Den lilla grönskan hamnar på tak eller slutna innergårdar, vilket begränsar rörlighet och möten. (Ett lysande undantag från trenden är området kring Gjuteriparken och Mimmi Ekholms plats i bortre Luthagen.)

Det är bra att arkitekturen kommer i fokus. Att bostäder inte byggs på slentrian. Inte heller kan alla hus sticka ut som något slags märkesbyggnader. Helhetssynen är välkommen, liksom strävan efter variation och grönska. Offentliga stadsrum och byggnader ska, säger policyn, vara hållbara över lång tid och blir värdefulla även i framtiden.

Det kan därför inte vara fel att kasta en blick på vad som hittills hållit och alltjämt attraherar stort i den äldre bebyggelsen.