Hemmet är en av de viktigaste pusselbitarna för den som vill leva hållbart. Och det vill alltfler i dag. Hur ska nya bostäder byggas och hur ska vi leva tillsammans? Hur blir boendet både ekologiskt och socialt hållbart?

Fast... vet vi säkert vad som är hållbart boende? Räcker det med att vi låter beslutsfattare däruppe trycka ned nya hus mellan de gamla och skapa ”den täta staden” – samtidigt som vi fortsätter att leva och konsumera som förr? Eller att byggherrarna skapar ”gröna boenden” med höga miljökrav åt en resursstark medelklass, som sedan lever konventionellt? Är svaret då den ensamma minimalisten som anorektiskt bebor en etta med säng, tallrik och tandborste?

Forskare, bland andra Chalmersarkitekten Pernilla Hagbert i en avhandling 2016, visar på komplexiteten i begreppet hållbart boende. 2010 ifrågasatte designvetaren Elisabeth Dalholm Hornyánsky, Lunds universitet, självklarheten i hållbarhetstanken med den täta staden. Tillgodoser vi behovet av grönområden, eller kommer den täta stadens invånare att dra därifrån så fort de är lediga? Finns här en social hållbarhet som gör att man vill bo kvar och påverka miljön? Är man delaktig i processerna?

Just för den sociala hållbarheten är delaktighet centralt. Om man dessutom vill att människor ska ändra sin livsstil är det avgörande att de är med i processerna. Men, påpekade Dalholm Hornyánsky (för tio år sedan) ”det som händer i dag sker uppifrån”. Man talar om att medborgarna ska delta, men hur delaktiga är de?

För cirka 30 år sedan började små områden i städernas utkanter växa fram, med hus byggda i naturliga material, alternativ teknik för el och va, kompostering, odling och stort lokalt inflytande. Vissa byar var utanför elnätet och husen egenbyggda på en styckad tomt, vilket blev billigt. De så kallade ekobyarna spirade ur en vilja att skapa ett hållbart samhälle och gemenskap; det sociala livet och miljöarbetet gick hand i hand. Människorna var besjälade av samma tanke: en ändrad livshållning.

Rörelsen var stark men lite trevande, tekniken inte alltid optimal. Att bygga själv kan dessutom vara en prövning. Men i dag ökar antalet ekobyar i Sverige och världen. Kunskapsbanken är stor. Tekniken förfinas. En del utvecklas till självförsörjande enheter som delar på egna, ekologiska skördar.

Kontentan av detta är att vi, för att uppnå verklig hållbarhet, måste hitta nyckeln till delaktighet och driv hos människor. I intervjuer i miljonprogramsområden fann Pernilla Hagbert att många ville ha kollektiva bostadslösningar där man kan ”dela saker och rum”. Men de upplevde inte att något som motsvarade önskningarna byggdes.

Kanske är det normen som är problemet. Inte alla som vill ställa om till ett mindre resursintensivt levnadssätt upplever att de har den möjligheten. Här finns troligen en jättepotential.