Strax före midnatt under trettonhelgen landade två stora säckar hundmat på trappen. Likadana säckar som en dag stod lutade mot ett träd under sommaren på Gotland. Med en sådan tjänst är det inte konstigt att man inte bryr sig om att ta reda på när affären som säljer hundmat har öppet, och beger sig dit för att köpa samma vara till ett högre pris. Men kanske om de också erbjuder kloklippning (ett problem för många hundägare)?

Det har sällan varit så lätt att vara amatöranalytiker för en bransch som om handeln på 2010-talet. Vi förstår att det inte lönar sig att hyra en dyr affärsyta, anställa personal och ha generösa öppettider om samma varor finns ett knapptryck bort. Det är heller inget konstigt att den stora kedjan med leksaksaffärer har gått i konkurs. Alla som sett en 7-10-åring de senaste åren vet att de inte trollbinds av leksaksgarage eller hästgårdar med plastfigurer. De leker samma lekar, men med en skärmgrafik som de som formgjuter plast bara kan drömma om.

Butiker måste alltså anpassa sig eller dö. Upplevelsen av att besöka ett köpcentrum eller en stadskärna måste vara någonting utöver att hämta stapelvaran och frakta hem den. Omgivningen är definitivt ett mervärde, då man efter inköpet kan ta sig en kopp kaffe, en bit mat eller bara hänga omkring och ”titta på folk”. Men det krävs mer. Butikerna måste möta sina kunder på ett nytt sätt efter digitaliseringen, alla måste hitta sin ”kloklippning”.

I UNT (6/1) meddelas att familjeföretaget Trolltyg lägger ned efter 53 år i Uppsala. Ännu ett inslag i gatubilden går förlorat och alla börjar se den konkreta baksidan av den moderna bekvämligheten. Som kolumnisten Kersti Kollberg skrev på ledarsidan i lördags: ”Vill vi ha en stadskärna där butikerna ersatts av fastighetsförmedlingar, banker och kaféer och där vi är hänvisade till externvaruhandeln?”

Det paradoxala är alltså att vi delvis starkt ogillar utvecklingen. Vi ogillar att stå i kö på postutlämningen med 75 nummer före oss för att så småningom ha ”handlat julklappar”. Vi gillar däremot att ha haft ett möte med en kunnig expedit som övertygat dig om att ”hon ska nog ha en sådan här i stället”. Vi gillar över huvud taget möten. Mer än så – vi är helt beroende av mänskliga kontakter för att inte förtvina på sikt.

Bristen på mötesplatser i städer kommer att förstärka isolering, psykisk ohälsa och segregation. Några år till kan vi träffas på köplador, men det blir aldrig samma kvalitet i möten på platser som enbart är till för shopping. Dessutom är ladorna i ännu högre grad dömda till undergång till följd av näthandeln.

Stadskärnor och smarta köpcentrum har ännu chansen. De kommer inte att se likadana ut om tio år. Men om affärsägarna tänker till, och om kunderna tänker till, då kan de båda mötas igen. Ett samhälle med enbart näthandel är en dystopi som ingen vill uppleva. Att bli så bekväm vore i grunden obekvämt, till och med livsfarligt.