Nu har en majoritet på 52 procent av de brittiska väljarna gett sitt stöd till just den världsbild som denna formulering uttrycker.

Brittisk politik gentemot resten av Europa har i alla tider präglats av ambitionen att förhindra att någon av kontinentetens stormakter blir för mäktig. Britternas eget huvudintresse har legat på andra sidan havet, i imperiet och det brittiska samväldet. När Storbritannien, bekräftat av en folkomröstning, anslöt sig till det dåvarande EEC 1973 markerade det en ny inriktning, en uppdatering till nya internationella förhållanden och till landets egen förändrade roll på den internationella scenen.

Resultatet i Brexit-omröstningen är till stor del en reflex av den gamla oviljan mot att engagera sig fullt ut i Europas angelägenheter. De som velat lämna har antytt att nya stora möjligheter skulle öppna sig för Storbritannien om man slapp beroendet av sina grannar. Det är självfallet en illusion. Det är inom EU och inte utanför som Storbritannien har mest att betyda i världspolitiken – och den ömt vårdade speciella relationen till USA är till stor del beroende just av att landet också är EU-medlem.

Men resultatet är också ett utslag av den nationella inskränkthet som i dag förgiftar politik och samhällsliv i så många europeiska länder. De sista kampanjveckorna blev utträdeskampanjen allt mer en kampanj mot invandring – som om flyktingströmmarna till Europa skulle försvinna om Storbritannien inte var med i EU.

Folkomröstningen drevs fram av premiärminister David Cameron, som trodde att han här hade en möjlighet att lösa en långvarig intern konflikt inom sitt eget konservativa parti. I stället släppte han lös en process som skärpte motsättningarna inom landet och som nu kommer att försvaga Storbritanniens ställning internationellt, försvaga EU och därmed också den internationella ordning som byggts upp efter andra världskriget och det kalla krigets slut.

I London och de sydöstra delarna av landet var stödet för fortsatt medlemskap starkt. Detsamma gällde i Skottland och i Nordirland. Äldre och lägre utbildade röstade mot, särskilt påtagligt i norra England. De två stora partierna och i särskilt hög grad Camerons eget misslyckades med att få sina väljare med sig. I stället är valresultatet en seger för det EU- och invandringskritiska missnöjespartiet UKIP, ett parti som i alla andra avseenden saknar egen politik.

Utträdet sker inte omedelbart, men Cameron avgår som partiledare och premiärminister i oktober. Därefter vidtar en förhandlingsprocess som kan ta flera år i anspråk. Ingen vet vilken typ av avtal mellan Storbritannien och EU som är tänkbart. Den politiska och ekonomiska osäkerheten kommer att vara stor under lång tid framåt. Och paradoxalt nog ska Storbritannien självt vara ordförandeland i EU under 2017.

Camerons trolige efterträdare, Londons populistiske förre borgmästare Boris Johnson som varit en galjonsfigur på Brexit-sidan, är knappast rätt person att försöka rädda vad som räddas kan av Storbritanniens samspel med resten av Europa. Och risken är uppenbar att hela det förenade kungariket splittras om Skottland och Nordirland väljer att lämna unionen med England.

Om den brittiska folkomröstningen leder till liknande omröstningar i andra EU-länder så kan resultatet bli att hela den europeiska ordning som bygger på fria rörelser av människor, varor, tjänster och kapital och gemensam respekt för mänskliga rättigheter rivs upp. Det är också vad Europas högerextrema partier, med stöd av Ryssland, som ser ett egenintresse i att splittra Europa, eftersträvar.

Att tona ned dessa risker är meningslöst. De är verkliga och måste hanteras. Att de uppstått beror till stor del på att många politiker i olika läger vant sig vid att projicera problem och ofullkomligheter på EU i stället för att förklara vad samarbetet betyder för välstånd och livschanser. Till sist börjar väljarna tro dem.

Cameron lät den interna partitaktiken gå före Storbritanniens nationella intressen. Han spelade högt och har förlorat mycket mer än bara själva folkomröstningen.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör