Beror Centerpartiets kongressbeslut att förbjuda ickemedicinsk omskärelse på antisemitism och främlingsrädsla?

Rabbinen Dan Korn skriver i en artikel i Aftonbladet (4/10) att det var ”det var så här det började på 30-talet”. Han nämner ett citat från 1939, uttalat av Bondeförbundets riksdagsman Otto Wallén: ”Jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag i dag är antisemit.” 

Men Centerpartiet 2019 är inte Bondeförbundet 1939.

Det aktuella kongressbeslutet som centerpartisterna tog – mot partistyrelsens vilja - ska snarare ses som ett uttryck för en liberal syn på barnet som en autonom individ. 

 

Här finns flera intressanta frågeställningar som ställs på sin spets: Var går gränsen för religionsfriheten och barnets kroppsliga integritet? Vem äger rätten över barnets uppfostran, föräldern eller staten? Betyder religionsfriheten också frihet från religion? 

Därutöver går det att vara emot religiöst motiverad omskärelse – utan att förespråka förbud. Inom minoritetsgrupper råder olika uppfattningar om manlig omskärelse, på samma sätt som det av naturliga skäl finns olika uppfattningar i samhället i övrigt. En del av oss som vuxit upp i en kontext där manlig omskärelse ses som en självklarhet väljer att bryta traditioner, medan andra ser ritualen som en viktig identitetsmarkör att föra över till kommande generation. 

Och så finns det som sagt liberaler från politiken som ifrågasätter omskärelse.

 

I en debattartikel kallade tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg omskärelse på pojkar för ”religiös stympning” (DN, 18/11 2011).

I artikeln framhölls pojkars kroppsliga integritet. Det ifrågasattes också varför Socialstyrelsen bortsåg ifrån att även ”barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj” skulle kunna tänkas motsätta sig ”föräldrarnas tro och kulturella praxis”. Ett förbud vore i linje med de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen, argumenterade Westerberg och de andra undertecknarna. 

Även då gick debattens vågor höga. Även då tydliggjordes de olika uppfattningarna om religionens gränser.

 

Ett pragmatiskt argument mot förbud är att det skulle få till följd att ingreppet i stället utförs utomlands och bortom den ordinarie vården. Det är värt att fundera på. Men även på hemmaplan kan det gå snett. Exempelvis fick i fjol en då två månader gammal pojke svåra brännskador på sin penis på en klinik i Linköping som skulle utföra en omskärelse (Expressen, 7/10 2018). Även om ingreppet i de flesta fall inte leder till komplikationer förekommer det. 

 

Det har frågats efter omskurna män som ifrågasätter vad de har varit med om, och även om de flesta inte ställer sig på ett torg och protesterar med plakat finns det förstås kritiker. Som den ateistiske debattören Omar Makram. Han uttrycker det på följande sätt: "Det är jag som borde ha haft möjligheten att bestämma om jag vill behålla min förhud eller inte och det är väldigt svårt att göra som spädbarn".

 

Man kan för all del ändå argumentera för att manlig omskärelse ska vara tillåtet. 

Däremot leder det ingenstans att medvetet missförstå centerpartisterna, eller som tidigare, Bengt Westerberg. Liberaler ifrågasätter inte omskärelse för att det är minoritetsgrupper som tillämpar sedvänjan, utan snarare trots att det är minoritetsgrupper som gör det.

Det är en religionsblind kritik med barnet i fokus.