I Stockholm bor trettio procent av de unga vuxna ofrivilligt fortfarande hos sina föräldrar, enligt en ny undersökning från Hyresgästföreningen. Bostadsbristen består år efter år. Även i Uppsala är det svårt att få ett förstahandskontrakt och många unga vittnar om att köp av bostadsrätt är det enda sättet att få en egen lägenhet. I huvudstaden skulle situationen vara skrattretande om den inte vore så allvarlig - väntetiden för ett förstahandskontrakt i Stockholms innerstad är ofta längre än ungdomarnas livstid.

Och visst är det orimligt att som 19-åring och nyutflugen ur boet förvänta sig en etta med balkong mot Fyrisån. Men utbudet på hyresrätter är inte ens nära att motsvara efterfrågan och den långa väntetiden gör att även äldre och mindre flexibla personer stängs ute. Det visar sig att hyresregleringen ofta motverkar sina egna syften.

Hyresregleringen innebär en inskränkning i avtalsfriheten i syfte att rätta till partsobalansen mellan hyresvärd och hyresgäst. Hyrorna sätts inte efter marknadsmekanismerna; i stället måste de understiga ett tak som förhandlas fram av Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna.

Systemet är avsett att utjämna skillnader i samhället. På samma sätt som arbetsrätten skyddar arbetstagare ska hyresregleringen hjälpa den svagare parten i avtalsförhållandet, hyresgästen, att på ett tillfredsställande sätt tillgodose sina intressen gentemot hyresvärden. Bostad ses av lagstiftaren som ett primärbehov och avsikten är att genom att hålla hyrorna låga skydda de socioekonomiskt svaga från bostadslöshet.

Men hårda regleringar leder ofta till att parallella illegala marknader uppstår. Så också i detta fall: Svenska Dagbladet avslöjade i april att svarthandeln med hyreskontrakt är utbredd. I Stockholm blir det allt vanligare att människor utan bostadsköplats i desperation köper förstahandskontrakt för höga belopp. Fenomenet är olagligt och bidrar också till segregeringen eftersom den både bromsar bostadsköns hastighet och premierar kapital. I och med att svarthandeln uppstår vid sidan av den verkliga bostadsmarknaden skyddas inte köparna av lagstiftning, och risken att bli utsatt för lurendrejeri är därför hög.

Ett argument för hyresregleringen är att den just motverkar bostadssegregering. Blandade bostadsområden, med både hyres- och bostadsrätter, eftersträvas. Barn ur olika samhällsklasser möts och motsättningar ska därmed minska. Införs marknadshyror skulle familjer som i dag kan bo billigt i attraktiva områden tvingas att flytta. En mardröm som ofta målas upp är att bara den som är förmögen kan bo i stadskärnan.

Dess värre är den bilden redan i dag delvis sann. Den som har pengar på banken till en kontantinsats slipper oroa sig för bostadsbristen, och när hyreskontrakt säljs på svarta marknaden i stället för att gå till bostadskön försvagas den utjämnande effekten ytterligare.

Nyligen gick professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck ut och pekade på att hyreslagstiftningen dessutom påverkar hela ekonomin negativt på ett större plan. Han kallar hyresregleringen för ”en statlig snedvridning av incitamenten att investera”. Enligt Lindbeck kan införande av marknadshyror sätta fart på samhällsekonomin, eftersom ökad konkurrens från den branschen skulle öka löner och investeringar i andra sektorer.

Ännu ett argument för marknadshyror är alltså att investeringstakten i bostadsbyggandet är alldeles för låg. Enligt Hyresgästföreningens utredare är den enda lösningen på bostadsbristen att det byggs fler hyreshus. Men på grund av den låga avkastningen för byggande och ägande av hyresfastigheter byggs i stället allt färre.

Detta har också bidragit till att de äldre hyresfastigheterna ombildas till bostadsrättsföreningar, vilket skyndar på segregeringen ytterligare. Hyresregleringen gör hyresrätterna så olönsamma att de snabbt minskar i antal. Ytterligare ett exempel på hur hyresregleringen inte bara förlorar utan också motverkar sitt syfte.