Det var välgörande att läsa UNT:s Söndagsintervju med Anne-Liis von Knorring, professor emerita vid Upsala universitet, engagerad i barn med uppgivenhetssyndrom. Apatiska barn.

Det tog tid för politiker och medier att ta in vetenskapliga fakta om dem. De som kallades apatiska flyktingbarn var inget unikum för 2006. Deras föräldrar hade inte förgiftat dem. De hade inte simulerat för att få stanna i Sverige.

Ändå finns det kanske en och annan som alltjämt tror att migrationsminister Barbro Holmbergs (S) utredning, genomförd av hennes vän psykologen Marie Hessle, var något verkligt på spåren. I anslutning till utredningen spreds fikarumsrykten om att barnen låg livlösa dagtid men sprang uppe och stal mat om natten. Hessle sa att de aktuella familjerna hade en kultur som medgav att de kunde offra sina barn. En grotesk fördom. En av två medicinska experter i utredningen visade sig ha högerextrem bakgrund. 2012 gick han med i nazistiska Svenskarnas parti.

Författaren Gellert Tamas bok om de apatiska barnen visar att Holmberg/Hessles utredning ledde till över dussintalet deportationer av flyktingbarn i mycket dåligt skick, tillbaka till den miljö som lagt grunden för deras sjukdom.

När barnläkare och -psykiatriker, som dagligen arbetade med apatiska barn, äntligen kom till tals växte den verkliga bilden fram. ”Antalet fall varierar med handläggningstiderna”, sade de. ”När de blir längre ökar antalet apatiska barn”. Förklaringen till att apatin är vanligare här är alltså sannolikt att Sverige har en lång tradition av utdragna handläggningstider.

Anne-Liis von Knorring säger till UNT att det finns barn med uppgivenhetssyndrom i Sverige även i dag – och att sjukdomstillståndet beskrevs redan i slutet av 1800-talet. Det var alltså inget som debuterade på 2000-talet för att ta slut efter några brutala utvisningar under S-regeringen.

von Knorring har träffat ett 50-tal apatiska barn genom åren, och gemensamt är att de alla har tappat hoppet. Men de kan också tillfriskna om tryggheten återvänder.

Att de unga, som är mellan fem och drygt 20 år, reagerar så starkt förklarades bland annat i en studie gjord 2008 av Rädda Barnen och Karolinska institutet. Apatin grundas i trauman från tiden i hemlandet, till exempel upplevda våldtäkter mot familjemedlemmar eller dem själva. Många har bevittnat mord på närstående. När de väl tror sig ha kommit till tryggheten startar en utdragen, smärtsam ovisshet. Om familjen sedan får avslag går den unga invidiven in i dimman.

Tio år senare ser vi hur andra barn på flykt undan trauman hanteras rättsvidrigt och inhumant av Sverige. Otrygga unga flygs ensamma till ett, för många helt okänt, land i krig och terror, sedan delar av deras kroppar bedömts på ett sätt som hela barnläkarkåren och otaliga forskare hävdar saknar vetenskapligt stöd.

Och politikerna agerar åter som de tre berömda aporna: ser inget, hör inget, säger inget.