Den 24 september belönades Anna-Lena Laurén av Magdalena Ribbings Stipendiefond. Det var ett synnerligen välförtjänt pris. Som Rysslandskorrespondent i DN har hon under nu tre år i hög grad bidragit till att vi alla får en mångfacetterad, välformulerad och realistisk bild av det nya ryska tsardöme som växer fram under Putins regim.

Det finns all anledning i världen att granska Putins klanvälde, som i huvudsak är bemannat av folk med en bakgrund i eller djupa kontakter med den ryska säkerhetstjänsten, både den civila och den militära. Alla de som med Putins godkännande får berika sig med nästan osannolika belopp, som via villiga finansinstitut av olika slag tvättas och investeras i t.ex. fastigheter i London eller runt Medelhavet.

Men det är också en skara hantlangare i en korrupt regim där det inte är möjligt att se gränsen mellan politik och kriminalitet. Småbuset, våldsverkare och lejda mördare har alla sin plats i den laglöshet som tolereras så länge de inte stör affärerna eller greppet över makten. Och som också utnyttjas för att hota, misshandla eller i nödfall ta livet av den som upplevs som obekväm för regimen.

Allt detta ser och rapporterar Laurén.

 

Men hon ser även ett annat Ryssland. Det vardagliga, med en allmänhet som strävar på för att överleva och få ett så gott liv som möjligt. Hundra års erfarenheter av överlevnadens konstart under två världskrig och Stalins terror har format dessa människor och gett dem en humor kring tillvarons villkor som nästan gränsar till det absurda, men som förmår att fånga dagen, det goda men kanske ovanliga ögonblicket då det är möjligt att vara människa, att sjunga, dansa och älska.

Anna-Lena Laurén lyfter fram dessa vardagens ryssar med både humor och respekt, men inte totalt okritiskt. Kort sagt, de får konturer, färg och skuggor och blir till levande varelser som stiger fram ur hennes text. De är i någon mening utmanande, därför att de tvingar oss att reflektera över om våra krav på samhällsinsatser av alla slag verkligen är rimliga eller ens anständiga i den värld vi delar med så många miljarder andra.

 

Många av dem hon låter oss möta ger ett hopp om att verkligheten kan påverkas och förändras. Det är alla de unga människor i Ryssland som förstår vad en rimlig samhällsmoral kräver och som kan beskriva den frihet de vill ha.

Men först när vi själva möter den ryska vardagen och ser människorna i deras egen verklighet, blir det möjligt att på djupet inse hur nödvändigt det är att Putinregimen äntligen får ett slut.