Många händelser de senaste åren har fått mig att fundera mycket kring det som kallas civilkurage. Civilkurage betyder ju ursprungligen att våga stå för sina åsikter och värderingar, även om det innebär en personlig risk. I dag har begreppet vidgats till att innefatta dem som har modet att ingripa när någon är utsatt och behöver hjälp – när inga andra gör det.

Egentligen handlar det om allmänt kurage, mod, och förmåga till styrka och osjälviskhet genom empati och medkänsla. Det vete katten om inte djur är bättre på det än människor. I ett av många Youtube-klipp med rådiga djur räddar en katt en valp som ramlat ned i en ravin. Hur kissen förmår hoppa uppför den sista branta kanten med valpen i munnen är en gåta. Hen bara måste.

Så vad måste vi då, när vi ser andra i nöd? Här­om veckan berättade UNT om Uppsalabon Gustav Sigeman, som dök i Fyrisån och räddade en drunknande man. ”Jag gjorde bara det som behövdes”, sade han. Men hur kom det sig att bara han hoppade i av alla som stod längs stranden?

Det senaste året har en rad incidenter uppmärksammats, där enskilda personer med livet som insats räddat människor från drunkningsdöden. Eli, 26, ingrep i fjol när en sjuåring fallit i vattnet i Södertälje. Det var –17 grader ute. Samtidigt som han stelfrusen försökte få upp det drunknande barnet fick han syn på människor som stod och filmade deras kamp med sina mobiltelefoner. Detsamma erfor Linda som livräddade en 15-åring i Askim för två år sedan: folk filmade från stranden.

Listan kan göras längre. Samtidigt värmer rapporterna om hur människor tog hand om helt obekanta personer efter terrordådet i Stockholm den 7 april. Plötsligt förvandlades vart och vartannat hem till bed & breakfast, folk skjutsade och hämtade strandsatta, hungriga och törstiga utfodrades av frikostiga främlingar. Det civila samhället slog på en förbluffande väloljad reservgenerator.

I London, efter höghusbranden, var det en massa unga killar från en moské som sprang in i huset för att rädda så många boende som möjligt. Efteråt har moskén varit samordningscentral för livets förnödenheter och humanitära insatser, och människor från alla bakgrunder har gått samman för att hjälpa de nödställda.

Men när två barn på bussfärd i Uppsala mitt på ljusa dagen attackeras och dödshotas av en aggressiv rasist är det inte en enda medresenär som står upp för dem. Då börjar jag misströsta igen. För i polariserade tider som dessa behöver vi som står upp för alla människors lika värde också agera. Det ska inte vara ett lotteri att hamna bland dådkraftiga människor med civilkurage eller ej, om man blir utsatt för hat, hot eller livsfara. Den som tittar bort – eller bara tittar genom kameralinsen – blir faktiskt medskyldig om det går illa.