Hade företagen som tjänade stora pengar på flyktingar för tre-fyra år sedan bara ett enda syfte, att driva en vinstmaskin utan någon tanke på utsatta människors behov? Eller gjorde de en stor insats i ett läge då hela samhället tänjdes till sina yttersta gränser? Det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra.

Skaraentreprenören Bert Karlsson sade det redan 2015, att ”det är ju jag som fixar säng och tak över huvudet”. Läget var akut, då över 160 000 människor sökte asyl i Sverige fram till i slutet av november då sexpartiöverenskommelsen innebar stramare regler och gränskontroller. Veckorna före beslutet kom 10 000 i veckan in till landet. De fick sova i tält, i bästa fall då inte ens tält kunde ordnas fram i tillräcklig takt. Många blev också kvar på Migrationsverkets kontor, i sovsäckar i korridorerna.

Man kan tycka vad man vill om dem som utnyttjade läget. Hade de brister i sina boenden skulle de förstås åtgärdas, liksom om de på andra sätt bröt mot lagar och regler. Men det råder inget tvivel om att de löste ett svårt samhällsproblem när inga andra lösningar stod till buds.

Uppsalabon ”Adam” berättar för UNT (10/3) att han tillsammans med en annan startade ett konsulentföretag 2015. Affärsidén var att ta hand om placeringen av ensamkommande barn i familjehem. Statsbidraget på 700 000 kronor per barn fördelades lika mellan mottagarfamiljen och företag. Trots omkostnader var det en lysande idé. Med 26 miljoner i omsättning på ett år gjorde företaget en ren vinst på nio miljoner.

Resultatet är bra, men inte bättre än andra företag som haft en bra idé och som med både tur och skicklighet tajmat en konjunktur med stor efterfrågan på deras varor eller tjänster. Drivkraften för alla företagare är att tjäna pengar som sedan kan investeras i nya idéer eller för att få företaget att växa. Det finns de som tycker att detta i sig är omoraliskt, men en stor majoritet inser ändå att detta är nödvändigt för välståndet och den gemensamma välfärden.

Kritiken från Adam är dels dålig kontroll, att asylbranschen drog till sig oseriösa lycksökare. Det är säkert helt sant och stämmer till eftertanke. Men han tycker också att det gick alldeles för lätt att tjäna pengar under den här perioden. ”Varför anställde inte kommunerna egen personal för att ta fram familjehem”, undrar han.

Det gjorde man också, men var utan chans att möta efterfrågan. Det går inte heller att ha en offentlig sektor med fast anställda för alla eventualiteter. Vi är i slutändan beroende av den initiativförmåga som finns hos alla och som vi borde lyfta fram i stället för att trycka ned. Adams kritik bör tas på största allvar och leda till förändringar. Men i stället för att bara känna skuld kan han också sträcka på sig en aning. Du fixade tak över huvudet och en familj till många unga som inte hade någon.