I fredags (19/7) kunde TV4 rapportera att polisen vill använda ansiktsigenkänning för att matcha ansikten på misstänkta med polisens bildregister från till exempel övervakningskameror. Efter att ha testat tekniken under våren vill man få tillstånd från Datainspektionen för att använda metoden permanent.

Förslaget har med all rätt mottagits med skepsis. Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, var i en intervju med TV4 kritisk till tekniken, som även kommer att testas av gränspolis på Skavsta flygplats.

”Jag tycker att gemene man bör känna en oro. Det här handlar om den personliga friheten och rätten att utöva sina demokratiska rättigheter”. Hon var också kritisk till de argument som ofta brukar lyftas fram om att medborgare som har ”rent mjöl i påsen” inte borde oroa sig för övervakning.

Polisen menar däremot att integritetsintrånget överväger fördelarna i form av fler utredda brott. En klassiskt liberal konflikt, med svåra gränsdragningar.

Och visst är det viktigt att hissa varningsflagg när den statliga makten naggar på medborgares integritet. Men när amerikanska, ryska och kinesiska företag håvar in information om oss dygnet runt, varje dag, blir oro över den svenska statens i sammanhanget mycket begränsade övervakning nästintill löjeväckande.

Låt oss ta den senaste veckans nyhetsrapportering som exempel: Förra onsdagen avslöjades att ryska Faceapp, som gör att man kan se sig själv i olika åldrar, fritt kan använda och dela dina bilder och din information med tredje part, för all framtid. Två dagar senare avslöjades att de flesta porrsajter läcker data till tredje part och att Pampers planerar att lansera en ”smart” blöja som mäter spädbarns kiss- och sovmönster.

Var du rör dig, vad du äter, hur du sover, dina politiska åsikter och vänner, hur du mår – all information som företag samlar in har ett strategiskt eller ekonomiskt värde. Ändå delar vi med oss av informationen helt frivilligt.

Appar gör våra liv roligare, effektivare, är beroendeframkallande och svåra att undvika. Men till skillnad från när den svenska staten kränker din integritet kan du aldrig gå till domstol mot ett användarvillkor du redan har godkänt, eller hänvisa till GDPR för företag med kundbas utanför EU.

Vi lever i en demokrati. Risken att myndigheter missbrukar individers rättigheter finns, men är generellt sett låg. Fokus borde i stället ligga på hur vi ska hantera att medborgare frivilligt och utan konsekvensanalys lämnar ifrån sig så mycket information om sig själva. I längden riskerar det att bli ett säkerhetshot.

Paradoxalt nog var misstron mot informationsinhämtning hetare vid decennieskiftet, när FRA-lagen och Piratpartiet var ord på allas läppar. 10 år senare delar vi glatt med oss av våra innersta hemligheter till okända uppköpare, så länge vi får en rolig bild av oss själva som 70-åringar på köpet. Gav vi verkligen upp så lätt?