Men i dagsläget finns inga garantier för att Kristersson blir vald. Och i princip skulle talman Andreas Norlén alltjämt kunna föreslå en annan regeringsbildare.

Någon avgörande förändring i det låsta läget har alltså inte inträffat. Vad Norlén vill åstadkomma är att partierna lämnar sonderingsstadiet för att ta ställning till faktiska förslag. Och logiken talar givetvis för att det är Kristersson och inte Stefan Löfven som kommer att föreslås.

Vilken sorts regering som Kristersson kan komma att bilda är alltså inte heller klart. Talmannen ger moderatledaren en vecka på sig att precisera sitt regeringsalternativ och övriga partier samma tid att avgöra hur de ska ställa sig. Och det grundläggande problemet – att den alliansregering som många vill ha förutsätter acceptans från antingen S eller SD – kvarstår. Detta gäller oavsett hur många allianspartier – ett, två, tre eller fyra – som ingår i en regering Kristersson.

Kristdemokraterna ser inga problem med stöd från Sverigedemokraterna. Men det gör Centern och Liberalerna, som hela tiden argumenterat för någon form av blocköverskridande samarbete i stället. Egentligen är det nog detta som Kristersson också skulle föredra. Men Socialdemokraterna vill inte medverka om de inte själva får tillsätta statsministerposten.

En teoretiskt möjlig utväg skulle vara en ”mittenregering” i minoritet, med centerledaren Annie Lööf som statsminister och Liberalerna och Miljöpartiet som övriga deltagare. Det sonderingsuppdrag som Lööf hade velat ha gällde dock inte en sådan regering, utan en regering med hela alliansen och någon form av uppgörelse över blockgränsen. En sådan sondering skulle, menar C och L, kunna fokusera på sakfrågorna i stället för på statsministerposten.

Men nu ställs alltså statsministerfrågan till riksdagen utan ytterligare sonderingar. Och det finns inga garantier för att Kristersson blir vald eller för att den regering han kan försöka bilda också kommer att kunna regera. Får han inte stöd eller acceptans från S så måste han stödjas eller accepteras av Sverigedemokraterna. Och SD har hela tiden sagt att något sådant inte kommer att ske om man inte också får påverka regeringspolitikens innehåll.

Kristersson har, senast i går, helt avvisat förhandlingar av det slaget. Han tänker regera på alliansens politik och med alliansens budget, oavsett hur många partier som deltar i regeringen. Och här finns alltså den avgörande frågan för hela regeringsbildningen: Kommer SD att godta att det är alliansens politik som gäller eller kommer man att försöka stjälpa Kristerssons regering?

Hur gör Kristersson då? Han kan tvingas hantera krafter inom sitt eget parti som inte inser att SD är något helt annat än ett borgerligt högerparti.

Håkan Holmberg