Inom Rysslands militära och politiska elit odlas föreställningen att landet är landet inringat av potentiellt fientliga grannstater. Dit hör också stater som ingick i den tidigare Sovjetunionen och som Ryssland betraktar som ett närområde där man har ”rätt” till ett avgörande inflytande. Det handlar om staterna i Centralasien och Kaukasus, om Ukraina och Vitryssland, men också om Estland, Lettland och Litauen. Dessa är, precis som tidigare Warszawapaktsstater som Polen nu medlemmar av Nato. Det var från en Nato-bas i Litauen som de danska plan som övervakade den ryska övningen lyfte.

Någon ambition att formellt återta kontrollen över de baltiska länderna finns knappast. Men man vill på ett eller annat sätt kunna påverka deras politik, om inte annat så för att man anser att Rysslands stormaktsställning kräver det. Naturligtvis ser man i dessa länder integrationen i EU och Nato som en livförsäkring mot återuppväckta ryska imperiedrömmar.

Något akut hot finns inte i dag. Och frågan om ett sådant skulle kunna uppstå hänger nära samman med den politiska utvecklingen i Ryssland. Ju mer auktoritärt Ryssland blir desto mer ansträngda blir relationerna till grannarna.

Artikelbild

| Håkan Holmberg

I säkerhetspolitiken måste man försöka bedöma också det som i dag förefaller osannolikt. Skulle Ryssland börja hota de baltiska staterna så är Nato förpliktigat att ställa upp med hjälp. Behövs militär undsättning så måste man också räkna med ryska försök att förhindra denna. Men hotas en eller flera baltiska stater kommer också Sverige att beröras, som en konsekvens av vår solidaritetsförklaring 2009 med Norden och resten av EU.

Men frågan är vad vi ska göra. Något alternativ till att uppträda i samförstånd med Nato finns inte, men vi är inte medlemmar i Nato och kan inte påverka hur Nato väljer att agera.

Vidare: Helt oavsett vad vi gör själva så kan vi hamna i ett läge där Ryssland företar aktioner mot svenskt territorium för att underlätta sina övriga operationer i Östersjöområdet. Det är rimligt att tro att vi då kan få stöd på ett eller annat sätt från Nato. Om vi är medlemmar kan vi påverka hur detta stöd utformas. Om vi inte är medlemmar kan vi inte det. Om vi är medlemmar kan vi förbereda sådana insatser så att de kan komma i gång snabbt och utan fördröjning. Om vi inte är medlemmar blir det svårare och det kan rent av tänkas att krigshandlingar som annars hade kunnat undvikas drabbar svenskt territorium.

Viktigast av allt är kanske att själva risken för att vi påverkas av en kris kring Östersjön kan bli större om vi står utanför Nato, eftersom en sådan ”lucka” i försvarssystemet kan öka frestelsen att försöka använda svenskt territorium i det ena eller andra syftet. Vilken infallsvinkel man än väljer så talar allt för att svenskt medlemskap i Nato blir en stabiliserande faktor i vår del av Europa. Står vi fortsatt utanför kan detta däremot innebära att situationen blir mindre stabil, inte bara för oss utan i hela Östersjöområdet.

I veckan har många i Europa förundrats över de uttalanden som den svenska försvarsministern Karin Enström (M) gjorde vid en konferens i Bratislava förra lördagen. Hon måste ha uttalat sig mot bättre vetande, för hon försökte för nättidningen euobserver.com göra gällande att EU:s Lissabonfördrag gav i stort sett samma säkerhetsgarantier som ett Natomedlemskap skulle ge.

Visst finns där formuleringar om hjälp och bistånd, men EU är ju ingen försvarspakt och har varken resurser eller organisation för att hjälpa någon medlemsstat militärt. Är det säkerhet man vill ha så finns inget alternativ till Nato.