En del personer, somliga med ledande poster inom näringslivet, tycks tro det. Som en konsekvens ser de inga större problem med en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera. De räknar helt uppenbart med att SD inte kommer att kräva något för egen del för att stödja en sådan regering. Och skulle SD göra det så kommer det säkert att vara något som ändå är fullt förenligt med en liberal reformagenda.

Hur det skulle bli med den saken i ett verkligt läge vet vi förstås inte. Men om man tror att liberalism är något som enkelt kan definieras som att man är för fri företagsamhet och rimligt låga skatter så har man gått vilse i den politiska idéhistorien.

Förvisso är kravet på en fri ekonomi en väsentlig del av den liberala idétraditionen. Men det finns militärdiktaturer och rent av kommunistiska partidiktaturer som tillåter ett ganska stort mått av fritt företagande utan att någon skulle komma på tanken att kalla dessa regimer för liberala. I den liberala traditionen hör en fri ekonomi samman med en hög värdering av frihet också i andra avseenden och med en samhällssyn där de enskilda människorna alltid är viktigare än begrepp som klass, nation, kön eller religion.

Historiskt sett har liberaler arbetat för sådant som näringsfrihet, frihandel, tryckfrihet, religionsfrihet och fria val med allmän rösträtt, sociala reformer och tillträde för alla till skola och högre utbildning. De som varit motståndare till samhällets demokratisering har däremot också motsatt sig reformer för att skapa en öppnare ekonomi. Ekonomisk och politisk liberalism hör ihop – liksom motståndet mot liberalismens olika uttrycksformer.

Det var detta som 41 personer, också med anknytning till näringslivet, försökte uttrycka i en debattartikel i Dagens Nyheter den 26 september. Det svenska näringslivets internationella framgångar hänger samman med att det kunnat verka i ett samhälle som präglas av rörlighet och mångfald. Det som enskilda människor kan bidra med har, sedan de ”liberala genombrotten” under 1800-talets andra hälft, varit viktigare än deras bakgrund. Den öppenhet i olika avseenden som länge präglat Sverige skulle inte kunna existera utan en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter, en fri opinionsbildning och ett oberoende rättssystem som kan motverka maktmissbruk och korruption.

Sett ur detta perspektiv är fri handel och företagsamhet och ett skattesystem som uppmuntrar arbete och investeringar en av många konsekvenser av en liberal samhällsuppfattning, men aldrig den enda. Och börjar man sudda på liberalismens övriga inslag – genom att försöka likrikta medier och folkrörelser, införa politisk kontroll över domstolarna eller låta människors rättigheter vara en funktion av deras bakgrund, kön eller ”kultur” – så kommer det snart att få följder också för den fria ekonomin.

Med allt detta sagt så vet vi fortfarande inte vilken typ av krav som Sverigedemokraterna skulle ställa för att låta en alliansregering genomföra en mer liberal ekonomisk politik än vad en röd eller rödgrön regering kan tänkas göra. Men vi känner till ett antal resonemang och förslag som drivits av ledande SD-politiker, som har direkt bäring på samhällets liberala karaktär.

Där finns Björn Söders uttalade stöd för den polska regeringens anslag mot det oberoende rättsväsendet (debatt mot Liberalernas Birgitta Ohlsson i Sveriges radio i november 2016). Där finns de krav på politisk kontroll av public service- medierna (”belöna och bestraffa”) som framfördes vid partiets landsdagar 2017. Där finns Mattias Karlssons med fleras riksdagsmotion 2014 om att likrikta folkbildningsorganisationerna i ”nationell” anda. Och där finns åtskilligt därutöver – och långt utöver den syn på migrationspolitiken som de flesta förknippar med SD.

Var och en får välja hur allvarligt man ska se på sådana tankar. Men liberaler kan inte intala sig att de inte ens existerar.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör