Mest uppmärksamhet har de våldsamma sammanstötningarna i Paris skapat. Bilder av Bastiljen och på 1830-talets Marianne på barrikaderna har varit populära. Men de flesta större demonstrationer tycks ju alltid till någon del kapas av extrema våldsverkare, det moderna Europas pöbel.

Inte desto mindre är demonstrationerna i Frankrike ett tecken på den folkliga misstämning, som återfinns i de flesta europeiska länder och även i USA. Inte sällan på grund av en växande klyfta mellan det urbana och det lantliga, mellan centrum och periferi.

Men det är en otillräcklig definition. Dels för att sysselsättning och inkomster inte bara skiljer stad från land, utan i lika hög grad berör städernas sociala struktur med olikheter mellan välmående stadsdelar och förorter med arbetslösa människor, ofta invandrade, där samhället kapitulerat inför en ständigt växande kriminalitet. Dels på grund av hårda ekonomiska faktorer, styrda av en teknisk utveckling, som i allt väsentligt ligger i händerna på internationella konglomerat, vilka ofta undandrar sig nationell beskattning och vars ägare och högre chefer berikar sig på ett uppseendeväckande sätt.

Det är därför troligt att Marx teorier om motsättningar mellan arbete och kapital går en ny vår till mötes, om liberala politiker i Europa inte förmår att tillsammans hitta de instrument som krävs för att balansera den globala finansvärldens egenintressen och de stora befolkningsgruppernas sociala behov. Liberalismens förtecken är många och olika, men det är hög tid att beslutsamt ersätta ”ny-” med ”social-”.

Många är de som nu spelar på pipan lånad av råttfångaren i Hameln, vilken ju som bekant ledde alla barnen till en säker död i floden. Nu är det nationalister, alltifrån Trump i USA till en rad européer, som brexit-anhängare i Storbritannien, Le Pen i Frankrike, tyska högerextremister och många fler som intalar väljarna att nationen bär på svaret till alla deras bekymmer.

Trots att den som har ögon att se med och hjärna att tänka med borde inse att de finansiella krafterna bara kan tyglas genom internationellt samarbete. Om europeiska politiker inte förmår lagstifta kring de stora bolagen och flytta en rimlig andel av vinster från kapital till arbete är risken stor att Marx tankar om en revolution och en diktatur blir uppfyllda. Men då inte som proletariatets diktatur utan de nationella diktatorernas, som med korruptionens alla smörjmedel lätt samexisterar med det internationella kapitalet.

Vi har goda skäl att inom EU, sakta, steg för steg och med hjälp av lagstiftning och en bra dialog påverka förmögenhetsfördelningen och förhindra ytterligare växande klyftor.

Demokratins överlevnad och ett anständigt liv för alla kräver detta.