Om 30 år ska Kina vara världens mäktigaste land. Lagom till 100-årsfirandet av Kommunistpartiets maktövertagande 1949 ska Kina vara ”dominerande”, som president Xi Jinping uttryckte det i sitt tal till partikongressen i oktober 2017. Vägen dit är inte lika tydligt utstakad, men de senaste åren har många bitar fallit på plats för Kina. USA isolerar sig under Trump och EU är splittrat. Generellt är också värden som demokrati och öppenhet på tillbakagång.

Det militära maktspråket i Kina har blivit påtagligt under senare år. Exempelvis bemöttes nyårstalet från Taiwans president Tsai Ing-wen, ”Peking måste respektera vår självständighet”, med direkta hot från Xi Jinping, ”vi kommer inte att sky några medel mot dem som vill splittra enigheten”. Kina är numera världens näst största militärmakt. Men avståndet till USA är fortfarande stort, och det är än så länge enbart i närområdet som Kina demonstrerar sin militära maktposition.

Nyckeln till ”världsherraväldet” ligger i ekonomin. Kina är redan världens största ekonomi, men sett till befolkningen är den bara omkring en fjärdedel av USA:s. Det går att komma betydligt närmare men, precis som för skidåkaren som jagar en annan över fältet går det betydligt trögare när man ska försöka komma förbi i ett eget spår. Kopior, hur skickligt de än är gjorda, och lågprisproduktion kommer inte att föra Kina till täten.

Det pågående handelskriget mellan USA och Kina är heller inget avgörande då det till övervägande del handlar om sedan länge etablerade varor. Det kommer orsaka stora problem i sig men, som förre utrikesministern Carl Bildt skrev på DI Debatt (29/12) i sin förutsägelse om 2019: ”Ytligt sett kan vi hamna i ett destruktivt och farligt handelskrig, men djupare är det ett krig om kontroll över framtidens teknologier”.

Telekomjätten Huawei är ett exempel på hur Kina gått från att tillverka billiga kopior till att på 2010-talet bli en av de ledande aktörerna i branschen, med betydligt större budget för forskning och utveckling än konkurrenterna. Företaget har bannats från den amerikanska marknaden under decennier, först på grund av kopiorna och påstått industrispionage, sedan av ”säkerhetsskäl”.

Den 1 december greps Meng Wanzhou, Huaweis finansdirektör och dotter till företagets grundare, i Vancouver, Kanada. Det skedde på begäran av USA och den formella anklagelsen är försök att skyla över brott mot sanktionerna mot Iran. Men USA fortsätter också att betona säkerhetshotet, risken för spionage och cybersäkerhet, och kräver att ”internetleverantörer i allierade länder undviker Huaweis telekommunikationsutrustning”.

Kina kräver att direktören släpps omedelbart och hävdar att behandlingen av Huawei helt och hållet grundar sig i rädsla för konkurrens. Det är inte gripet ur luften då Huaweis framgångssaga i världen inte bara gäller smartphones (där man gått om Apple och är näst störst efter Samsung) utan i hög grad också mobilsystem. Konkurrensen om att bli ledande för utbyggnaden av 5G-systemen är benhård. Förutom Huawei ligger även Ericsson och Nokia väl framme.

Siffrorna talar för Kina. Med fler kvalificerade ingenjörer än USA, 750 miljoner internetanvändare och 40 procent av världens ”unicorns” (start up-företag som värderas till minst en miljard dollar) håller man på att gå förbi. Google-chefen Eric Schmidt förklarade i ett tal i våras att Kina snart skulle passera USA på området artificiell intelligens (AI). I så fall sker detta tio år före den kinesiska statens uppsatta mål med sin AI-offensiv.

Men så är det det här med skidåkaren. Det spelar ingen roll hur många ingenjörer man har om ingen vågar gå på tvärs och bli en Steve Jobs. Centralstyret och bristen på frihet och demokrati talar emot Kina, och alltmer ju närmare västländerna man kommer. Partiets lockelser för att behålla herraväldet inom Kina är många, som till exempel ansiktsigenkänning för ytterligare kontroll av medborgarna. Men för världsherraväldet krävs någonting helt annat.