Att afrosvenskar diskrimineras rejält har den just konstaterat. Ingen borde bli förvånad. Ändå var den rapport som nyligen presenterades, gjord av Uppsalaforskare på beställning av länsstyrelsen i Stockholm, omskakande. Reaktionerna är ändå få i den svenska debatten. Kanske är det för att resultatet så tydligt visar att det finns en strukturell rasism på svensk arbetsmarknad och därmed, kan man gissa, i hela samhället? Det är ett antagande som svär mot den svenska självbilden, som säger att Sverige inte alls är ett rasistiskt land. Men vi är alla en produkt av vår historia. Hur ser den egentligen ut? För att förstå mekanismerna måste vi konfrontera oss själva.

Rasismen beskrivs som en ”teknologi” som inte bara klassificerar människor i en hierarki med olika ”sorter”, utan vidmakthåller en ojämlik fördelning av privilegier, rättigheter och möjligheter. Studien ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden”, gjord av Centrum för Mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, vid Uppsala universitet, visar på anmärkningsvärda skillnader mellan afrosvenskar och den övriga befolkningen vad gäller inkomst, arbetslöshet, statusjobb och karriärmöjligheter. Och då ska man veta att ”den övriga befolkningen” inkluderar samtliga invånare, utom afrikaner födda i, eller med en förälder född i, Afrika söder om Sahara.

Rapporten konstaterar att diskrimineringen leder till personliga trauman – ohälsa och sorg – för drabbade och är ett allmänt slöseri med mänskliga resurser. Ojämlikheten hotar den sociala sammanhållningen.

Men, säger kanske någon, är det så konstigt att inte få toppjobb direkt om man kommer till Europa från Afrika? Titta bara på alla disputerade taxichaufförer från Mellanöstern. Visst kan det finnas ini­tialsvårigheter när man ska etablera sig i ett nytt land. Men vi talar här om bland annat 26 000 infödda svenskar med afrikanskt påbrå där många har högre utbildning. Men hos afrosvenskar födda i Sverige är lönen 36 procent (!) lägre än hos alla andra svenskar, invandrare inräknade.

Afrofobirapporten, som 2014 gjordes på uppdrag av dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (L), visade att diskrimineringen av afrosvenskar är vanlig även på bostadsmarknaden och inom rättsväsendet. Värst av allt är kanske statistiken från Brottsförebyggande rådet, som visar att ungefär 20 procent av alla anmälningar om främlingsfientliga och rasistiska hatbrott är afrofobiska – att jämföra med exempelvis 4 procent för antisemitiska och 9,5 för islamofobiska hatbrott.

Så här kan vi inte ha det i Sverige. Det brådskar att få fram orsakerna till varför afrosvenskar har avsevärt sämre villkor än alla andra på arbetsmarknaden. Nu måste vi gå till botten med afrofobin i Sverige.