Det är ett faktum både för alliansens amerikanska ledare och för dess ryska fiender – och det har skapat en intensiv dragkamp om Turkiets framtid.

Alliansen går ända tillbaka till fyrtio- och femtiotalet, när Stalin drev in det dittills neutrala Turkiet i Nato med en serie klumpiga hotelser. Det är först på senare år som pakten prövats, både av president Recep Tayyip Erdogans yviga utrikespolitik och av USA:s val av samarbetspartner i Syrienkriget.

– USA har förändrats, den ryska interventionen har förändrat saker och ting, och Islamiska statens (IS) närvaro gjorde det värre, klagar en turkisk diplomat.

Det som främst retar Turkiet är USA:s stöd till syrisk-kurdiska YPG, en lätt maskerad gren av PKK-gerillan. För USA har det varit en nödvändighet i kriget mot IS, för Turkiet ett säkerhetshot. Från att ha varit bittert fientligt till Vladimir Putins intervention i Syrien år 2015, bytte Erdogan fot 2016 och började närma sig Moskva, som tackade och tog emot.

– Det är en viktig Nato-medlem, men det är också den av Nato-staterna som inte riktigt hör till det euroatlantiska samfundet – inte under Erdogan, i alla fall, säger den ryske utrikespolitiske experten Maxim Sutjkov.

Han konstaterar att YPG-problemet är amerikanernas eget verk, men att Moskva naturligtvis gör sitt bästa för att locka Erdogan djupare in i ett samarbete som går på tvärs med Nato:s strategiska logik.

Sedan 2015 har Putin och Erdogan träffats på tu man hand tjugo gånger och haft ett femtiotal telefonmöten, enligt den turkiske forskaren Selim Koru. De har slutit avtal om gasledningar och ryska kärnkraftverk i Turkiet, och Erdogan har lagt beställningar på ryskt luftvärn. Nato-ledarna sliter sitt hår.

Men hur långt kan detta gå?

Turkiets behov av att visa sig självständigt skapar “frestelsen att istället luta sig tungt – för tungt – mot Ryssland”, konstaterar Turkietexperten Michael Sahlin vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri.

Han har följt turkisk politik mycket nära sedan han var Sveriges ambassadör i Ankara, och som alla andra jag talar med menar han att Turkiet inte vill lämna Nato.

– Jag tror inte Erdogan är ett dugg intresserad av det.

Tvärtom förutspår Sahlin fortsatta turkiska försök att balansera mellan stormakterna – men det blir ingen enkel sak.

När Donald Trump förra månaden beslöt att USA ska lämna Syrien var det som att sparka till en myrstack: diplomaterna kom myllrande från alla håll.

Erdogan förhandlar intensivt med både ryssar och amerikaner. Det är ett solkigt stormaktsspel, och omvärlden våndas över de syriska kurdernas osäkra men utan tvekan olyckliga öde.

Men där finns också en geopolitisk dimension. Kommer det amerikanska uttåget hjälpa Turkiet att reparera sin allians med USA, eller slutar det med att ännu en rysk-turkisk överenskommelse fördjupar sprickan i Nato?